Om liv och död

Existentiella tankar och funderingar

admin

Nancy Rynes berättar om sina två nära-döden-upplevelser

by

Nancy Rynes var en etablerad skribent och artist. Hon hade utbildat sig inom teknik och naturvetenskap och var var en teknisk-skribent. Hon ansåg sig vara övertygad ateist när hon 2014 blev prejad av en lastbil när hon var på en cykeltur. Hon var i princip död men kunde återupplivas. Det visade sig att hon hade en stark nära-döden-upplevelse som påverkat henne. Idag är hon en föreläsare om andlighet där hon är övertygad om att livet fortsätter efter den fysiska döden.

Det finns flera filmklipp med henne på youtube där hon berättar om sin nära-döden-upplevelse och hur den påverkat hennes syn på liv och död. Här nedan hittar du två av dessa youtubeklipp.

Här hittar du hennes blogg.

I oktober 2018 kan du boka tid hos det skickliga brittiska mediet Billy Cook i Stockholm

by

Har du varit på en privat sittning hos ett riktigt riktigt bra medium?

Det brittiska mediet Billy Cook är en av de absolut bästa jag varit hos. Jag har har hos honom flera gånger och varje gång får han fram nya saker som bevisar att min älskade yngste son som gick ur tiden för fem år sedan fortfarande finns, fast på ett annat sätt.

I oktober i år, 2018, kommer Billy Cook till Stockholm igen och det finns några lediga tider för privata sittningar med honom.

Läs mer om hur du bokar tid med Billy Cook på sajten via länken här:
https://billycook.se/2018/06/01/boka-privat-sittning/

Budskap från Silver Birch – lade grunden för spiritualismens teologi

by

Ni glömmer att alla själar är en Varför har ni krig? Varför har ni misär? Varför har ni stor sorg i er värld? Därför att de som är förblindade av materia och bara kan se världen genom materians begränsningar, inte ser att bakom den materiella världen finns en förenande själ i Anden. Eftersom ni skapar skillnader mellan människor uppstår kaos, katastrofer och konkurser.
Ur Budskap från Silver Birch.

Silver Birch är en ande som talade genom Maurice Barbanell, som var medium och journalist.
Barbanell grundade och var chefredaktör för en spiritualistisk veckotidning, Psychic News.

Silver Birch är en ande som kom igenom för att förmedla kunskap till människor om andevärlden. Han lät sig avbildas som en indian, men egentligen vet vi inte vem han är. Han använder sig av namnet på en ande genom vilket astralkropp han kan uttrycka sig, eftersom det är omöjligt för den höga vibrationen i den andliga världen att visa sig på någon annat sätt för att vi ska kunna ta emot kommunikationen.
Jag visar mig som en ödmjuk indian för att vinna er kärlek och tillgivet, inte genom att använda något högtravande namn.

Det Silver Birch förmedlade kan ses som en del av den teologi, eller filosofi, som ingår i den spiritualistiska synen på existensen. Spiritualism handlar inte bara om att vi kan kommunicera med våra nära och kära som gått ur tiden utan det är mycket mer. Det handlar om den energi av ljus och kärlek som genomsyrar allt och finns i allt, den energi/kraft som Silver Birch kallar Anden, att livet inte har slut, att döden bara är en övergång till ett annat sätt att finnas till på.

Maurice Barbanell var född i en familj där diskussions vågor om religion gick höga. Hans mamma var troende judinna och hans far var ateistisk jude. Maurice gick i faderns fotspår när det gäller inställningen till religion, men som artonåring råkade han hamna i en spiritualistisk cirkel. Han var skeptisk men kom ändå tillbaka veckan därpå. En stund in i cirkel bad han om ursäkt för att han somnat.
Det var bara det att han inte hade sovit, han hade fallit i trans och Silver Birch hade talat genom honom. I femtio år var Barbanell det medium genom vilken Silver Birch kunde förmedla budskap från andevärlden. Deltagare i cirkeln tecknade ned det som förmedlades.

Silver Birch var noga med att påpeka flera gånger att han inte själv är författare till budskapen utan bara budbäraren och att budskapen inte är felfria uttalanden från någon som besitter all visdom. Det är inte meningen att vi ska lägga undan vårt kritiska tänkande och blint acceptera någon annans ord, varken i denna världen eller i nästa. Buskapen har inte heller som syfte att skapa en ny rättrogenhet, för uppenbarelse är progressiv och beroende av vår förmåga att ta emot dem.

Silver Birch talar till vårt förnuft och om något han säger inte stämmer med läsarens förnuft ska det avfärdas eller åtminstone lämnas som en oavslutade fråga i väntan på ytterligare bevisning.

Silver Birch: Vår trohet är inte till någon trosbekännelse, inte till någon bok, inte till någon kyrka, utan till anden av liv och hans eviga naturliga lagar.

Budskap från Silver Birch
Utgiven: 2011-10
ISBN: 9789197861120
Förlag: Highhill publishing
Serie: Silver Birch serien (del 1)
Antal sidor: 215
Redigerad av A.W. Austen
Förord av Hannens Swaffer

Går det att beställa vilken ande som ska komma?

by

Går det att beställa en ande? Alltså går det att önska att en särskild av dina älskade som gått ur tiden kommer när du går till ett medium? Kanske är det sörjande föräldrar som kommer och den enda från andra sidan som mediet plockar fram är en granne till farmor från barndomen. I mina öron är det rent av hånfullt att i en sådan situation bara få fram andar som inte betyder något för de sörjande och inte ger någon tröst.

När jag började gå på seanser var det vanligt att seansledaren påpekade att vi inte kunde förvänta oss någon särskild ande utan vi måste vara tacksamma för de som kom. Det kom också många klassiker: en smal äldre kvinna med grå kjol och en vit hund som kanske var en väninna till mormorsmors granne eller den där händige farbrorn som brukade hälsa på farfar. Nej jag ska inte raljera. Det är klart det kom många träffsäkra starka kontakter från andra sidan.
Men sakta började detta förändras. Det kom medier som utbildats sig på Arthur Findlay College och uppmanade oss att före seansen, eller privata sittningen, tänka på de nära och kära vi gärna ville få kontakt med.

När jag började utbilda mig inom mediumskap och bland annat åkte till Arthur Findlay College fick vi träna mycket på att få fram de från andevärlden som var viktigast för den sörjande.
Så var är det som gäller? För att reda ut det här intervjuade jag två av Sveriges mest seriösa medier och lärare i mediumskap, Mia Ottosson och Carina Tanaskovic från Speak of Spirit.
De har båda arbetat som medier i många år och har hållit i åtskilliga utbildningar. Mia Ottosson är dessutom den enda av alla lärare i mediumskap i Skandinavien som är certifierad till att utbilda på Arthur Findlay College. Mia och Carina är övertygade om att det går att få fram den från andevärlden som den sörjande mest av allt vill träffa.

– Jag var också upplärd att det inte gick att få fram den ande som de sörjande längtade. Det var det duktiga medier Simone Key som fick mig att tänka till och ändra min uppfattning, berättar Mia Ottosson.
-Jag var upplärd att vi som medier får ta den ande som kommer. Men sedan jag slutade tro på det sättet har jag upptäckt att de som någon sörjer alltid finns där omkring dem.
Mia och Carina har jobbat enligt den principen nu i femton år och deras elever får träna på det under kurserna.

– Det fungerar alltid fast med olika resultat, säger de.
De som går ur tiden existerar inte på samma fysiska sätt som vi gör. De är inte bundna av tid och rum på samma sätt. De som gått ur tiden och som är viktiga för oss finns nära oss, hela tiden, bara ett andetag bort.
-När det kommer någon på en privat sittning hos mig så skannar jag liksom av vilka de har på andra sidan, det känns omkring, berättar Mia Ottosson. Jag tror de finns omkring oss så länge vi behöver dem.
Anledningarna till att medier så länge hävdat att det inte går att önska vem som ska komma har säkert flera skäl. Men ett är bekvämlighet.

– Det är en trevlig ursäkt, säger Carina. Det tar bort press förstås. Då kan vi som medier skylla på andevärlden.
Carina och Mia är överens om att vi aldrig kan skylla på andevärlden. Det är alltid vi medier som inte kan känna in energin på rätt sätt.
– Om någon betalar 600 kronor för att få kontakt med sitt barn och det enda de får är farmors grannfru, då tycker jag inte de ska behöva betala, säger Mia och Carina.
De lägger till:
-Medium kanske inte alltid lyckas. De är sådant som händer. Men vi tycker att denne då ska ta ansvar för detta och säga att det inte beror på att de nära och kära från andevärlden inte är här utan det är jag som inte klarar av att förmedla den kontakten. Vi har alla personligt ansvar, men försöker alltid försöker göra sitt bästa.
– Det handlar mycket mediets osäkerhet och press att leverera som påverkar dem många gånger. Precis som i livet klickar vi lättare och har lättare att prata med vissa jämfört med andra och det är likadant med andra sidan.

Den som vill få kontakt med en älskad som lämnat det fysiska livet bör nog helst gå på en privat sittning, för på en storseans är det ofta många i publiken och alla kan inte räkna med att det ska komma någon till dem. Under en privat sittning får den som vill ha kontakt med nära och kära i andevärlden mera tid med mediet och alla som kommer har anknytning till den sörjande.

En sörjande mamma skrev i en Facebookgrupp för andligt intresserade att hon önskade av hela sitt hjärta att få kontakt med sitt barn dött. Det jag upplevt och lärt mig under kurser i mediumskap och intervjuer jag gjort med medier är att de vi älskar och som gått ur tiden finns omkring oss och de vill inget hellre än att få kommunicera med oss, att få tala om att de har det bra.
När jag svarade den sörjande mamman att hon absolut kan få kontakt med sitt barn på en privat sittning med ett bra medium fick jag så mycket hat.
Ja det är helt otroligt att människor i en grupp för andligt intresserade som ska stå för kärlek kan slå så hårt mot någon som har en annan uppfattning än de själva har. Helt otroligt. Jag blev idiotförklarad. Inget seriöst medium skulle någonsin ta fram ett dött barn åt en sörjande förälder bara för att föräldern längtade efter kontakt, fick jag höra.

Jag hänvisade då till att mycket seriösa och kunniga medier på Arthur Findlay College i England lärde ut att ett medium mycket väl kan få fram de andar som den sörjande helst vill träffa. Då fick jag höra att ”Den där Arthur kan dra någon gammalt över sig”.
Meningarna går isär om det här.

Om du vill veta mer om hur ett medium jobbar kan du läsa här om mentalt mediumskap.

Buddhism och spiritualism – en jämförelse – olikheter och likheter

by

Buddhistiska tankar och spiritualistiska tankar har en del gemensamt men där finns också en stor skillnad.
Buddhas lära, enligt buddhister, är ingen tro utan något som också går att bevisa vetenskapligt. Där går spiritualismen i samma spår. Spiritualistiska idéer/filosofi säger att vi kan kommunicera med de som så kallat har dött, det vill säga de har lämnat sin fysiska kropp. Detta är ingen som spiritualister menar att någon behöver omfatta utan bevis. Att bevisa livets fortsatta existens ska spiritualistiska medier bevisa. Förhållningssättet gentemot vetenskap är lika inom buddhism och spiritualism.

Däremot är det ingen annan religion är spiritualism som bygger på övertygelsen att det går att kommunicera med de som gått ur tiden, låt oss kalla den existensen för andevärlden (det är ett vanligt begrepp).

Spiritualistiska medier är tränade i att kommunicera med andevärlden, att kunna känna in, lyssna av andevärlden. Det gör medier med alla sina sinnen. En grundtanke är att allt är uppbyggt av energier – och energier kan kommunicera med andra energier.

Där finns en likhet med buddhism, som också ser den nuvarande fysiska existensen som en form av energier, eller flöde av energier. Men här kommer också den stora skillnaden:

Icke-jaget är en av buddhismernas mest centrala begrepp. Det betyder ungefär “frånvaro av egen existens”. Det vill säga frånvaro av möjlighet att vara till oberoende av andra. Ingenting äger självständig existens eller en existens som är oberoende av andra.

Buddha lärde ut att det vi kallar jag är en energi som byggs upp av händelser, processer och relationer. Det finns ingen kärna eller natur och inte heller något jag bakom fenomenen. Detta är sant även om personer. Enskilda människor är inte individuella varelser med en inre kärna – utan bara händelser och processer utan centrum.

Vanligtvis upplever vi världen som bestående av ting. De buddhistiska munkarna upptäckte genom meditation att det är ett felaktigt sätt att uppfatta världen. I ställer för av ting består världen av enbart händelser, processer och relationer. Det finns ingen kärna eller natur och inte heller något jag bakom fenomenen.

Världen är alltså ett oupphörligt flöde, men vårt språk omvandlar denna ström till skenbart beständiga ting. Sedan fäster vi oss vid dessa tinga och eftersom vi har fäst oss vid dem vill vi att de ska fortbestå. Vår önskan att det i föränderlighetens ström ska vinnas varaktiga företeelser ger därför upphov till otillfredsställelse, frustration eller lidande.

Att vi kan kommunicera med andevärlden är en av spiritualismens sju grundprinciper. Det är en avgörande skillnad i förhållande till den buddhistiska teorin. Om det inte finns någon inre kärna, något jag, då försvinner ju en människans existens helt vid den fysiska döden.

Inom buddhism finns det gudar. Men dessa gudar är i princip som människor fast de lever i en dimension som är lyckligare och utan så mycket sorger och lidande som människornas värld. Gudarna föds och dör också, precis som människor, och de ingår i det eviga kretsloppet reinkarnationen och kan återfödas både som människa, djur eller gud igen, enligt Buddhas lära. Inom spiritualism säger en av grundprinciperna att det finns en kraft större än oss själva, en gudskraft som en del kallar Gud andra kan kalla den något annat. Denna Gud/gudskraft är större än oss men finns också i oss alla, vi är alla del i det gudomliga.

Reinkarnation, att vi återföds i ett kretslopp, är en viktig tanke inom buddhism (och hinduism). I spiritualismen ingår inte den tanke. Spiritualismen har inte tagit ställning i frågan alls. Det finns spiritualister som tror på återfödelse, andra som inte gör det.

Vad är då religion? Är buddhism en religion, är spiritualism en religion? Många buddhister menar att buddhism mera är ett etiskt system som säger hur vi lever på bästa sätt för att slippa onödigt lidande. Människor menar så många olika saker med religion. Många spiritualister i Sverige är organiserade i föreningar, medan det i Storbritannien finns många spiritualistiska kyrkor.

Här på Om liv och död använder jag ordet religion i betydelsen: en lära eller en filosofi eller tankesystem som tar ställning till de existentiella frågorna om liv och död.

Spiritualismens sju grundprinciper:
1. Guds Faderskap
2. Människans Brödraskap
3. Gemenskap med Andevärlden och Änglarna
(Detta är nyckelprincipen till spiritualism som religion)
4. Människosjälens fortsatta Existens
5. Personligt Ansvar
6. Kompensation och Vedergällning av alla goda och onda gärningar som gjorts på Jorden
7. Evig Utveckling öppen för varje mänsklig själ

Om du vill se de sju principerna mer förklarade kan du läsa här på Mia Ottossons hemsida.

Om du vill läsa mer om buddhismens grundtankar kan du läsa om de fyra ädla sanningarna här.

Coco – en film om en pojke som gör ett besök i andevärlden

by

Kan vi vara på väg mot en ny tid då människor blir mer öppna för det andliga och att människor vågar förstå att det finns mer än det fysiska materiella livet?

Disney/Pixars nya film Coco är en underbar film om Miguel, en mexikansk pojke som växer upp i en familj och släkt där alla blir skomakare. Men Miguel älskar musik och vill ägna sig åt musik. Det måste han göra i smyg, för hans släkt hatar musik sedan flera generationer.

Miguel hamnar av flera omständigheter i andevärlden, i de dödas värld, där alla som inte längre lever i vår fysiska existens, har hamnat. Där möter han olika personer och ger sig på jakt efter sin store idol, en musiker. Om du vill veta mer om filmen kan du läsa recensioner i kulturbloggen, som finns här.

Visst andarna i de dödas värld är skelett med kläder och ser ut som snällare versioner av karaktärer i A Tim Burtons A Nightmare before Christmas. Så visst det är väl inte hur andevärlden egentligen ser ut och fungerar. Det viktiga är att sinnena öppnas för tanken att livet fortsätter efter den fysiska döden. Att existensen är mer än den här materiella.

Jag tror Coco kan vara en underbar familj att gå på hela familjen och som kan göra att barn funderar vidar och ställer frågor. En film som öppnar för att våga tro att våra nära som gått ur tiden ändå finns.

 

 

 


 

 

Ingen som inte förlorat ett barn kan förstå sorgen

by

– I Sibirien har man ett uttryck: ”Föräldrar och partner begraver man i jorden. Ett barn begraver man i sitt hjärta”. Vi är ofta upphakade på att sorg ska ta ett till två år och det gör den för många, men variationen är mycket stor, säger Barbro Lennéer Axelson, psykoterapeut och universitetslektor i socialt arbete på Göteborgs universitet i en intervju i SVT Nyheter.

Intervjun är bra och Barbro Lennéer Axelson har som en del genomtänkta saker att säga. Men som sörjande förälder som förlorat ett barn törs jag säga att hon inte drabbats av detta. En del av det hon säger gör mig ganska övertygad om det.

Varje sorg är unik eftersom varje människa har en unik relation till den människa som går ur tiden. Trots detta är det en vass mur som skiljer sorgen mellan att förlora en farfar eller mormor i förhållande till att förlora ett barn. Den naturliga ordningen är att de äldsta ska gå över först. När denna ordning bryts och barnen går över först då bryts också vår tilltro till livet, till existensen, ja ofta till Gud eller gud. När vi förlorar ett barn försvinner för alltid den grundtrygghet många har i livet. Vi vet i hela vår kropp och med hela vår själ att inget är säkert, allt kan förändras på en tiondels sekund.

När ett barn dör i en familj av fyra medlemmar, till exempel två föräldrar och två barn, blir det tre medlemmar kvar. Det blir som när en bil med fyra hjul blir av med ett hjul. Den bilen kommer inte att gå att köra. Familjen blir aldrig detsamma. Livet blir aldrig detsamma för någon av familjens tre återstående medlemmar.

En del familjer spricker. Skilsmässor är inte ovanliga alls efter en tragedi då ett barn dött. Andra familjer håller ihop ännu mer efter en tragedi. Det finns inget rätt eller fel. Vi är alla unika och vår sorg är unik.

Intervjun med Barbro Lennéer Axelsonär bra och jag vet att många som förlorat ett barn tycker att den är läsvärd. Hon tar upp att olika aspekter som är viktiga att prata om. Men. Ja det finns ett stort men. Intervjun och artikeln har för stor vikt vid illusionen att sorgen kan gå över. Det kan den inte.

Maria förlorade sin son, därför är hon den människa i Bibelns berättelser jag kan känna mest för.

Jag tycker att hon missuppfattar en sak. När hon talar om människor som aldrig släpper sorgen har hon inte förstått att förmodligen ingen som förlorat ett barn någonsin släpper sorgen. Vi är för evigt drabbade av denna saknad och djupa sorg som påverkar oss till kropp och själ. Samhället är tyvärr inte uppbyggt på att människor kan drabbas av så stora tragedier att de aldrig blir som de var innan de drabbades.

En del som drabbas klarar aldrig att arbeta igen. En del kan arbeta igen ganska snabbt efter begravningen. Men de flesta blir förändrade. De flesta kan aldrig falla in i den aningslösheten som de flesta som lever i illusionen om att inget ont kan hända lever i.

Åtminstone i västvärlden drivs samhället av tron på den aktive och ständigt duktiga människan. Samhället är uppbyggt på att ingen människa blir sjuk och ingen människa dör och allt går att ordna. Denna illusion härskar. Hur kan vi annars förstå varför makthavare tagit beslut om att sätta en bortre gräns för sjukförsäkringen. Det har till och med rapporterats i medier om människor som varit dödssjuka och ändå har tjänstepersoner på Försäkringskassan vägrat dem deras sjukpeng. Det är tecken på den illusion som lägrat sig över samhället och dess makthavare.

Jag har hört människor som förlorat ett barn och kollegor på deras arbeten har undrat om det inte är dags för dem att sluta sörja.

Vi behöver ett samhälle där det är tillåtet att inte ha hundra procent energi jämt. Vi behöver ett samhälle och arbetsplatser där den som behöver lugn och ro en stund kan gå undan för att gråta eller andas.

Ett sätt att hälsa på människor har blivit att säga: “Är allt bra?”
Det är en vidrig fråga. Hur kan allt någonsin blir bra för någon som förlorat ett barn?
Varianter på denna hälsningsfras används ofta av telefonförsäljare. Det kan låta så här:
– Hej Karin, hur mår du?
Eller: – Hej Karin, är allt bra?
Vad tror en försäljare som inte har någon relation till kunden att kunden ska svara?

Något av det viktigaste, tycker i alla fall jag, är att kunna prata om sorgen och om den som gått ur tiden. Att få prata om sitt barn. En del vet inte hur de ska bemöta människor som förlorat ett barn. Mitt råd är: Säg att du inte vet hur du ska säga, men att du gärna pratar om han eller hon vill.
De flesta som förlorat ett barn ett behov av att tala.

Barbro Lennéer Axelson uttrycker det så här:
– Det vanliga sättet att komma igenom sin sorg är stödet från alla upprepade samtal med närstående. Att repetera är inte att ”älta” utan att smälta det inträffade. Man skapar sin sorgeberättelse, kommer på nya saker i samtal med olika personer.

Hon säger också att de flesta tar sig vidare i livet. Ja, så är det säkert. Men vad menas med att ta sig vidare? Jag undrar om någon som förlorat ett barn verkligen blir som innan det inträffade igen. Oavsett om den som förlorat ett barn för fler barn eller skaffar en ny familj så tror jag saknaden finns där vid deras sida resten av livet. Låt oss slippa illusionen “allt är bra” – låt oss får gå vidare i livet med det stora sår och den saknad vi bär med oss. Låt oss helt enkelt få vara de sårade och desillusionerade människor vi numera är.

Att vi aldrig släpper sorgen betyder inte att vi inte kan glädjas åt något i livet mer. Det betyder inte att vi aldrig kan skratta igen. Barbro Lennéer Axelson berättar att en del känner skuld när man skrattar och har roligt. Hon säger:
– En del utvecklar så stark lojalitet till den döda att de har svårt att tillåta sig att känna glädje.

 

Jag tänker att om det var tvärtom. Om det var jag som hade gått ur tiden först och min yngste son varit kvar i den här livet, då hade jag önskat att han kunde leva vidare och hitta glädje och lycka. Man glömmer aldrig den man älskar bara för att man kan hitta andra att älska.

 

Barbro Lennéer Axelson säger att vissa vill leva i sorg:
– För vissa blir sorgen själva syftet med livet efter ett trauma, och något som man inte vill ta sig ur.

Det är den meningen som gör att jag tycker att hon inte kan skilja mellan hur det är att förlora ett barn eller att förlora någon äldre som också står en nära. Hur mycket vi än går vidare bär vi ändå med oss sorgen och saknaden i hela livet. Det handlar inte om att vilja leva i sorg utan att sorgen är en del av livet.

Spiritualismens historia: Oraklet i Delphi

by

Spiritualism betyder att veta att livet fortsätter efter den fysiska döden. En spiritualist vet att vi kan kommunicera med de varelser som gått ur tiden. Det är inget konstigt, inget mystiskt.
Vi består alla av kropp, själ och ande. Vi har alla ande. Vi är alla andliga varelser. Eftersom vi kan kommunicera med varandra kan vi alla kommunicera med andar.
Ja det är klart det är lite enklare när vi är iklädda vår fysiska kropp och vi använder våra fysiska sinnen. Ändå kommunicerar vi ofta mer än endast det vi förmedlar med våra organ. Vi förmedlar, kommunicerar och uttrycker oss också intuitivt, andligt.

Varför säger jag “att veta” att livet/existensen fortsätter? Varför säger jag inte “tro”? Därför att inom spiritualismen och det spiritualistiska mediumskapet jobbar medier med uppdrag att förmedla bevis. Här jobbas inte med att människor måste tro, här är siktet på att få bevis. Många. många som är aktiva i spiritualistiska föreningar och kyrkor har fått uppleva många bevis. Därför handlar det om mer än att tro, det handlar om att veta. Ofta i alla fall.

Människor har i urminnes tider tyckts sig kunna föra samtal med nära och kära som lämnat sin fysiska kropp. Därför är spiritualism både naturligt och uråldrigt. Och evigt.

Ofta talas det om att den moderna spiritualismens historia började med systrarna Fox i USA. De var tre systern från New York som under mitten av 1800-talet upptäckte att en ande kommunicerade med dem via knackningar i väggarna. De tre systrarna är Leah (1831–1890), Margaret (också kallad Maggie) (1833–1893) och Kate (också kallad Catherine) Fox (1837–1892). Vi kommer att återkomma till deras historia i ett inlägg längre fram.

Nu ska vi ta upp ett av de tidiga exemplen på en form av spiritualism, nämligen oraklet i Delphi under 700-taet före vår tideräkning. Det kvinnliga oraklet, också benämnt Pythia, var en institution i Apollons tempel Deli som fanns i mer än tusen år, ända fram till år 393 enligt vår tideräkning.

Oraklet var en kvinna som sattes i trans och på så sätt kunde kommunicera med gudomliga krafter som kunde ge människor råd. Det är en parallell till dagens transmedier, på sätt och vis.

Wikipedia berättar om oraklet:
Pythia eller Oraklet i Delfi, var titeln för ett kvinnligt orakel i Apollons tempel i Delfi[1], en institution som bildades under 700-talet f.Kr. och fortfarande var verksam år 393 e.Kr. då kejsar Theodosios I konsulterade henne. En kvinna som blivit utsedd till Pythia behöll titeln livet ut. Under slutet av 1800-talet gjordes arkeologiska utgrävningar av Pythias tempel, Apollontemplet. En modern teori sprungen ur dessa utgrävningar är att profetissan kan ha andats in giftiga vulkaniska ångor och därmed uppnått ett lätt deliriskt tillstånd för att svara på frågor ställda till högre makter. I Pythias förtempel fanns ordspråk av Greklands sju vise, som till exempel “Känn dig själv” och “Måtta i allt”.

I den grekiska staden Delfi fanns under antiken ett orakel som var språkrör för guden Apollon. Inga greker vågade ta några avgörande beslut i livet utan att först ha rådfrågat oraklet. I nästan 1200 år fanns det ett orakel i Delfi. Oraklen valdes ut bland unga, ogifta lantbrukarflickor i trakten. Dessa flickor bar namnet ”Pythia” under den tid de var orakel. När man ville ställa en fråga till oraklet tog man sig till Apollontemplet i Delfi. Efter att ha lämnat betalning, i form av några dagslöner och en passande offergåva, meddelade man sin fråga till prästerna. De i sin tur förmedlade frågan till oraklet. Man fick alltså inte själv vara närvarande för att höra svaret Pythia gav. Det första hon gjorde när hon fått höra frågan var att upprätta kontakt med Apollon. Det gjorde hon genom att dricka en klunk heligt vatten, sedan tog hon ett par lagerblad (som är en symbol för Apollon) och åt eller brände dem som rökelse. Sedan drog hon sig tillbaka till en helig kammare i templet, föll i trans och började prata. Ibland förmedlade hon sina ord lugnt och stillsamt, andra gånger extatiskt och rasande. Prästerna stod jämte och försökte tyda hennes ord, och förmedlade sedan det hon sagt till den som ställt frågan. Svaren var ofta tvetydiga och väldigt svårtolkade.

Oidipus är en grekisk tragedi från 427 före vår tideräkning. Denna pjäs innehåller den mest kända berättelsen om oraklet i Delfi.

Oraklet gav var spådomen till Oidipus föräldrar då de kom till Oraklet för att spå sin sons framtid. Hon spådde då att han skulle döda sin pappa, kungen, och gifta sig med sin mamma. Oidipus blev av sina föräldrar ivägskickad som spädbarn att dödas för att undvika det öde Pythia förutspått honom men till slut blev det ändå som hon sagt. Tjänaren som skickats att utföra dådet valde att istället förbarma sig över barnet och tog honom till sig som sin egen son, därmed fick Oidipus inte veta vem han egentligen var. Han dödade sin pappa i självförsvar och gifte sig med mamman som då blivit änkedrottning i riket.

Varför firar vi jul?

by

Runt om världen, speciellt den västerländska, firas jul när detta skrivs.

Varför firar vi jul?
Svaret kommer säkert som rinnande vatten från de flesta: Vi firar jul till åminnelse av att Jesus föddes i Betlehem.

Det är både rätt och fel.
Många firar väl jul egentligen för att det är en tradition. För att det betyder oftast några dagar ledigt och för den som har familj nära är det några dagar då familjen träffas. För många betyder julen några dagar då julstressen äntligen är över. Den där julstressen som många hamnar i före jul: köpa julklappar, köpa julmat, laga julmat, köpa julgran, klä julgranen, julpynta och städa, skicka julkort (fast det har väl nästan dött ut och ersatts med hälsningar via sociala medier).

För många skulle julen kunna firas av vilket skäl som helst. Om de ens ägnar orsaken någon tanke kan det föra med sig att de går till en midnattsmässa eller går upp tidigt på juldagen och åker till en julotta. Fast för många som vill ha lite andlig/religiös inramning av julen har numera övergett kyrkobesök under juldagarna med ett kyrkobesök till första advent, då de svenska kyrkorna ofta fylls för de många som vill höra och sjunga de klassiska advents- och julsångerna.

Men …
Egentligen fanns detta firande i många delar av världen den här tiden på året redan innan kristendomen hade formats.

Det romerska riket var ett stort imperium 300 år efter Kristus. År 391 lät den romerske kejsaren avskaffa religionsfriheten och införde kristendomen som statsreligion. Ett problem var att de romerska medborgarna vid den tid på året som vi nu firar jul brukade fira solen och dess återvändande. För att människorna skulle kunna fortsätta fira gjordes festligheterna om till att fira Jesu födelse.

När kristendomen så småningom nådde norra Europa och de skandinaviska länderna var det också behändigt att det fanns jul att fira. I dessa länder hade människorna tidigare samlats för att fira sina asagudar och midnattsblot.

Så att vi firar Jesu födelse just nu har mer att göra med att människor behöver något festligt när det är som mörkast och ljuset sakta börjar återvända.

Vill du fira jul med dess kristna innebörd kan du sätta dig ner och läsa berättelsen om Jesu födelse:
Här kan du läsa julevangeliet – Lukas 2:1-20

Lite fakta om hur kristendomen kom till det romerska riket (från wikipedia)
De kristnas liv i Rom
Som en följd av förföljelserna så levde de kristna ett ganska dolt liv i Rom. De firade gudstjänst i hemmen, och tilläts inte bygga några egna kyrkor och begravde sina döda katakomber. De kristna ansåg att man skulle begrava de döda hela i marken, men mark var dyrt, och de kristna var rädda för att gravarna skulle skändas så de köpte mark precis utanför gränsen till stadskärnan och grävde ut mängder med stora katakomber där de döda begravdes.

Övergången till statsreligion och religionsfrihetens avskaffande[redigera | redigera wikitext]
Med tidens gång blev fler och fler romare kristna, och även en stor del av överklassen. Detta innebar att förföljelserna inte längre var möjliga att upprätthålla och de upphörde med tiden. År 313 förklarade kejsar Konstantin den store kristendomen laglig, och de kristna kunde därmed verka öppet. Detta fick till följd att mängder med kyrkor byggdes under en kort tid över hela romarriket. Även kejsar Konstantin blev kristen.

Några av Konstantins efterträdare försökte avskaffa religionsfriheten för de kristna dock utan framgång. Antalet kristna församlingar fortsatte att öka och år 385 blev kristendomen statsreligion och enda tillåtna religionen i riket. Några decennier senare var romerska riket i princip kristet – det sista motståndet (från krafter inom den romerska staten) mot kristendomen nedkämpade kejsar Theodosius på 390-talet. På 380-talet hade situationen således blivit omvänd då det var de kristna som börjar förfölja andra oliktänkande och riva ner flera tempel. År 391 lät Kejsar Theodosius den store som själv var kristen, avskaffa religionsfriheten och införde kristendomen som statsreligion.

Kristendomens slutliga seger över de gamla religionerna cirka år 400 ska emellertid inte tolkas allt för bokstavligt. Förkristna trosuppställningar levde vidare parallellt med kristendomen lång tid därefter hos breda befolkningslager, inklusive många ämbetsmän. Det var vanligt att man kallade sig kristen samtidigt som man trodde på diverse onda andar med mera. Faktum är att kristendomen så småningom tog upp flera förkristna trosuppställningar. “Goda demoner” blev till exempel änglar och onda andar, demoner m.m. som samarbetade med djävulen blev också en del i den kristna läran under medeltiden.

Kristendomens upphöjelse till statsreligion innebar att kejsarens roll ändrades, åtminstone ytligt. Från att i princip ha varit en gud blev kejsaren istället guds ställföreträdare på jorden. Kyrkan knöts därmed till staten och kejsaren/kejsarnas kontroll över kyrkan blev givetvis mycket stark. Något som fortlevde i många länder ända fram tills demokratins genombrott.

Alla kan kommunicera med andevärlden

by

Allt är energier. Alla, varenda en av oss, består av ande, kropp och själ. Vi kan kommunicera med varandra på flera sätt och på flera plan. Allt i världen består av energier, det kan naturvetenskapen intyga. Därför är det inte alls något konstigt att det går att kommunicera med de varelser
som inte längre lever i sin fysiska kropp. Det är inget mystiskt alls. Alla kan kommunicera med den så kallade andevärlden. Eftersom vi alla har ande i oss och kan kommunicera med varandra kan vi kommunicera med andar. Vi är alla andar i en fysisk kropp.

Ja det är klart att det kan vara svårare att prata med någon som inte har en fysisk kropp. Men tänk på att när en människa i en fysisk kropp säger något är det inte alltid det som han eller hon säger med munnen som han/hon egentligen säger. Med vår intuition eller vårt undermedvetna tolkar och förstår vi vad han/hon egentligen säger.

Visst kan en del ha lättare att förstå och uppfatta signaler från de människor som inte längre är i sin fysiska kropp. Så är det. Precis som en del människor har mer musikalitet än andra, kan sjunga renare än andra – har en del människor större förmåga att föra fram vad andevärlden vill säga.

I min bok Beviset har jag intervjuat mediet Mia Ottosson. Här är en del av den intervjun:

Arthur Findlay College i Stansted, utanför London
Arthur Findlay College i England är ett av de förnämsta utbildningssätena i Europa för de som vill fördjupa sina förmågor inom mediumskap och healing. Varje år arrangeras där svenskveckan, en kurs där all
undervisning antingen är på svenska eller översätts till svenska. Jag var där 2016 och min lärare då var Mia Ottosson. Hon är ett svenskt medium som utbildat sig på Arthur Findlay College och hon är den enda från Skandinavien som har certifikat som lärare där hittills.

Hon är en av de bästa lärare jag mött inom mediumskap. Hon får mig som elev att tro på mig
själv, får mig att våga och får mig att växa. Hon fick mig att förstå att det är helt naturligt att kunna kommunicera med de människor och varelser som lämnat tiden.
– Alla har tillgång till andevärlden. Vi är alla andliga varelser och kan alla ha kontakt med andar, både de andar som finns i fysiska kroppar och de som inte längre finns i fysiska kroppar, sade Mia Ottosson på kursen på svenskveckan.

Mia Ottosson och Carina Tanaskovic
Mia Ottosson arbetar mycket tillsammans med Carina Tanaskovic. De två är ett bra team och för dem är det viktigt att avdramatisera kommunikationen med den så kallade andra sidan, andevärlden.

Alla som går kurser och utbildningar i mediumskap vill inte bli eller vara arbetande medium och ha privatsittningar med människor som sörjer anhöriga eller stå i centrum på en storseans för en större publik. Oavsett om någon vill utveckla sig som arbetande medium eller bara vill utveckla sig själv är det bra att gå kurser hos duktiga lärare inom mediumskap.
– Det svåra är inte att få kontakt med andevärlden, säger Mia Ottosson när jag träffar henne för en
intervju.

Kommunicerar via mediets sinnen
Andarna, våra nära och kära som lämnat den fysiska kroppen, måste kommunicera via mediets sinnen. Mediet måste kunna förstå vad de besökande från andevärlden vill förmedla.

Ett exempel: Om en människa som gått ur tiden vill försöka förklara att hen sysslade med japansk svärdsfäktning (kendo) kan anden inte skicka bilder på kendo till mediet om mediet aldrig någonsin sett
kendo. På samma sätt kan det vara svårt att få fram ett namn ifall mediet aldrig hört namnet. Andevärlden kan bara arbeta med sådant som finns inom mediet: minnen, känslor, kunskap och erfarenhet.
– Självförtroendet gör mediet, brukar det sägas, det ligger mycket i det, säger Mia Ottosson.
Ett medium som inte är rädd för att tolka något fel, inte tappar tron på sig själv för ett nej, kan lättare utvecklas.
– Genom egen livserfarenhet kan vi lära oss att förstå andevärlden, säger hon.

Att jobba professionellt som medium passar inte alla, däremot är det både kul och nyttigt för det egna
vardagslivet att utveckla sin medialitet.
– Vi behöver mer medium i vardagslivet, där vi är till för varandra, säger Mia Ottosson.

Mystiskt och upphöjt

Mia Ottosson
En del medier vill göra mediumskapet mystiskt och upphöjt. En del medier hävdar att bara vissa har förmågan att kommunicera med andevärlden och att de själva har haft förmågan sedan barndomen.
Nja, menar Mia Ottosson. Visst kan en del ha varit medvetna om sin förmåga redan från barndomen
men det är långt ifrån alla som börjar på det sättet. Mia Ottosson har inget minne av att ha varit medial
som barn.
– För mig började det 1994 då jag fick healing första gången. Jag hade ingen aning om vad det var
egentligen. Jag fick ett lyckorus efteråt och bestämde mig för att ta reda på mer och fördjupa mig i vad det var, berättar hon.

Hon bodde då i Karlstad och började engagera sig i Karlstads Spiritualistiska förening och hon blev mer
och mer intresserad och 1998 åkte hon på kurs för första gången till Arthur Findlay College. Idag är hon
ett av de mest etablerade och meriterade lärarna i mediumskap i Skandinavien.

Mia Ottosson är övertygad om att alla kan träna upp sin förmåga. Alla är mediala, alla. Varenda en kan
kommunicera med andar även om inte alla vill eller passar för att jobba med det professionellt. Till vardagslivet och till att stödja varandra i livet kan vi alla träna upp vår förmåga, det är Mia Ottosson övertygad om.

Mia Ottosson kan du få tag på via Speak of Spirit.

Denna intervju finns i min bok Beviset – Livet fortsätter efter döden.
Här kan du läsa mer om boken och om du blir intresserad kan du beställa den från förlaget Sodergren Communication.