Kyrkomötet ja till en ny handbok för Svenska kyrkan den 23 november 2017. Beslutet har föregåtts av en hel del debatt inom och utanför kyrkan i medier och i sociala medier ett bra tag. Beslutet innebär till exempel att en del texter i gudstjänster kommer att upplevas mer moderna. Ärkebiskopen har uttryckt det som att det ska upplevas mer inkluderande. Människor ska känna och uppleva att de är en del av kyrkan, att de är välkomna och hör till.
Förstås har det redan kommit en del protester och gnäll från människor. Människor ska alltid vara missnöjda. “Nu ska Gud bli en hen” har jag sett flera kritiker skriva på Facebook. För det första kan ingen människa vara säker på att Gud eller gudskraften är en han. Men den diskussionen tar jag lite längre ned i denna text. Det är en missuppfattning att Gud förvandlats till en hen i kyrkohandboken. Kyrkans Tidning rapporterar om att kyrkomötet godkände handboken men med två ändringar:
Bara i två frågor gick kyrkomötet emot utskottet och biföll yrkanden av Kenneth Nordgren, Fria liberaler i Svenska kyrkan. Han hade föreslagit att i alla Gloria-moment ska texten ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar” ändras så att ”han” ersätts med ”Gud”. Kenneth Nordgren fick också stöd för att ordningen för ”Vigselgudstjänst” ska innehålla möjligheten att lägga in en extra psalm eller musikstycke mellan Herrens bön och vigseltalet.
Alltså: den nya kyrkohandboken hade föreslagit ordet “han” för Gud i Gloria-momentet, inte hen.
Så som så ofta finns det en lång okunnig svans som drar en massa förutfattade uppfattningar om saker och ting som de sprider runt om sig som gift och ogräs.
Det är inte alls särskilt konstigt eller anmärkningsvärt att Svenska kyrkan ändrar sin handbok. Religion har alltid ändrat sig med tid och med samhällen. Det finns ingen religion där människor genom flera tusen år tolkar gudsfenomenet på samma sätt eller pratar om det på samma sätt som för länge, länge, länge sedan. Språket utvecklas och förändras, människors syn på livet, på samliv, på lagar och samhället ändras. Inget är hugget i sten för evighet i det mänskliga livet.
I de kristna kyrkorna har Gud kallats Fader, Sonen och den Heliga Ande i lång tid. Det är sant. Men de första lärjungarna kallade sig inte kristna och ansåg sig inte vara någon egen religion. Det tog hundratals år innan de som följde Jesus kallades kristna och ansågs vara en egen religion.
Nu har de västerländska samhällena varit patriarkaliska lika länge som kristendomen funnits. Det är inte konstigt att den kristna religion färgades av människornas syn på samhället då. Idag börjar patriarkatet att falla och män och kvinnor blir mer och mer jämställda. Det är naturligt att det återspeglas i människors religion.
Gud – den som tror på existensen av Gud tror knappast att det är en gammal gubbe som sitter uppe bland molnen. Gud är en kraft som är upphov till livet, en kraft som finns i sanningen (sanning är läkande).
Gud är ett apofatiskt begrepp. Före före detta ärkebiskopen i Sverige, KG Hammar, skriver i boken Släpp fången loss:
… apofatiskt betyder att vi insett att inga ord kan ge en rimlig eller rättvisande bild av Gud. Därför bär allt språk om Gud på en stor fara, nämligen den att vi börjar tro på på det vi säger och inte på den Gud som är bortom våra ord.
Det är så självklart, Gud kan inte låsas in i att vara en Han eller en Hon eller ens en Hen. Gud är bortom och utöver både han, hon och hen.
