Recensioner

Evolutionen och jag
Författare: Johan Frostegård
Utgiven: 2017-04
ISBN: 9789188123824
Förlag: Volante

Naturvetenskap kan inte ge alla svar idag. När jag fick boken “Evolutionen och jag ” av professorn och läkaren John Frostegård fylldes jag av förväntningar inför att öppna den och suga in mig hans tankar. Tyvärr blev jag rätt snart besviken. Inledningen gav helt fel förväntningar. Här är åter en av dessa fundamentalistiska ateisterna som envisas med att den som tror på gud måste tro på en person, en gubbe, som sitter i himlen och styr allt.

På bokens baksida står det:
Evolutionsteorin kallas ofta den bästa idén någonsin. Men det finns fortfarande många luckor på några av livets riktigt stora frågor.
Den här boken handlar om evolutionen och dig och mig och oss alla – och vad vi och våra medvetanden egentligen är. Är de ens materiella? Behöver de vara det? …

Jag blev lockad att läsa boken när jag läste den texten. Jag tror att det vi idag skulle säga inte är materiellt kan ändå finnas. Eller rättare sagt: mycket finns fast det inte är av den typ av materia vi hittills har lärt oss att mäta, väga och registrera. Vad är kärlek? Vad än känslan av vänskap? Vad är sanningen och varför mår vi ofta så bra när vi får reda på sanningen, oavsett vad det är? Är allt sådant bara kemiska processer?

Jag blev nyfiken på den här boken eftersom jag förstår att författaren är professor och överläkare och därför lär kunna mycket om vetenskap – och ändå tycks vara öppen för att allt inte är materiellt.

Tyvärr blev jag snabbt besviken. Jag insåg tidigt i boken med vilka ögon författaren ser på livet. Han visar nämligen att han är ännu en av dessa ateister som bestämt att om någon tror på gud måste det var en tro på en gubbe i himlen som styr allt. Alltså en gudsbild som väldigt få har idag. Och dessa fundamentalistiska ateister som finns idag kan inte acceptera att en tro inte är så negativ. Jag har fått höra ateister säga att en gudstro på annat än en vidrig gubbe i skyn är fusk. Vi fuskar för ateister vill att gud ska vara något vidrigt som inte kan tro på.

Författaren skriver om Spinozas syn på Gud:
Själv tycker jag att Spinozas syn på Gud, i all sin rationella elegans, är svår att förstå. Vad betyder det egentligen att Gudfinns allt? Betyder ett sådant Gudsbegrepp något? Är Spinoza inte i själva verket ateist?

John Frostegård utvecklar sin fastlåsta attityd och sina fördomar ännu mer när han attackerar kreationismen, alltså tron på skapelsen. Ett obestridligt faktum är att väldigt få troende idag ser skapelseberättelsen i Bibeln som någon vetenskaplig berättelse att ta bokstavligt. Exempelvis har katolska kyrkan sedan lång tid tillbaka tydligt sagt att skapelseberättelsen inte ska ses vetenskapligt utan är en teologisk berättelse. Frostegård skriver:
I själva verket finn det inget stöd alls för kreationismen inom vetenskapen – …
Som Bertrand Russell torrt påpekade behöver man bara gå till ett barnsjukhus – man kan idag uppdatera resonemanget till sjukhus där man tar hand om barn medvissa former av barncancer – för att tvivla på att det finns en Gud som är både allsmäktig och god.

Jag tar mig för pannan och suckar djupr. Frostegård förstärker här sin okunnighet om vad en gudstro är. För det första är det människor som är orsak till lidandet i världen. Det är människor som startar krig, människor som i sin girighet tar fram mat som ger sjukdomar, människan som startar narkotikasyndikat som säljer heroin och andra dödliga droger, det är människor som ligger bakom en miljöförstörelse med gifter som sätter igång sjukdomsalstrande processer i kroppen.

Hur skulle världen vara om gud var en allsmäktig gubbe i himlen som styrde allt? Hur roligt skulle det vara att finnas till i en sådan värld? Om vi bara vore marionetter i en gudsgubbes händer?

För de flesta troende är gud en kraft av kärlek, en kraft av sanning, en ljus kraft som leder oss i livet – men inte något som styr oss in i minsta detalj.

Och hur vet någon säkert att det inte finns något efter den fysiska döden? All materia ändrar form och övergår i andra former, hela tiden. Inget försvinner. Tänd ett ljus och se det brinna: och det övergår i gasformer, i värme och i smält stearin. Inget försvinner, allt bara ändrar form. Hela tiden. Varför skulle inte det vi kallar andligt kunna finnas och på samma sätt övergå i olika former? Kan det vi kallar andligt, som känslor, kärlek, vänskap, solidaritet, vara något som finns på annat sätt än vi kan mäta idag?

För en ateist finns ju bara det som mäts – och då finns ingen allas lika värde. En livsinställning som förnekar existensen kärlekens, vänskapens, sanningens, jämställdhetens och solidaritetens kraft – en sådan filosofi banar ju väg för fascism. Det finns ju ingen anledning att tro på allas lika värde – om allt bara är den materia naturvetenskapen kan mäta dig.

Kan någon förklara för mig varför en ateist inte klarar av att vi som tror på en gudskraft, vi tror inte på en gubbe i himlen som styr allt.

Om John Frostegård är så övertygad om att det inte finns någon slags kärleksfull kraft eller ljus bakom livet: om han är så totalt övertygad om att det inte finns något mer än detta korta liv: då ber jag honom att se mig i ögonen och säga att jag aldrig någonsin ska få återse min son som dött.

Jag uppmanar John Frostegård att möta blicken på varenda sörjande, se dem i ögonen och säg att deras älskade som lämnat denna fysiska existens inte finns på något sätt, i någon form.