Spiritualism

Ett kapitel ur min bok Bevis – Livet fortsätter efter döden:

Olivers humor

Oliver hade ett stort intresse för hypnos. Han hade också mycket humor. Jag kan se hur dessa två: hans humor och hans hypnosintresse, gick samman i de händelser som gjorde att jag med hjälp av hypnos kunde kommunicera med honom.

Jag vet att mitt möte med min älskade son via hypnosen inte kan kallas ett bevis. Den som vill vara skeptisk kan hävda att det är själv-suggerering, inbillning och önsketänkande som påverkat mig.

Det spelar ingen roll för mig. För mig var det en stor tröst. Jag kunde se min sons humor i det hela. Jag är helt medveten om att det jag nu ska berätta inte kan placeras in under facket starka bevis. Det var ändå en fin upplevelse för mig, som hjälpte mig i min sorg. Därför berättar jag om det.

Oliver var, som jag berättat, mycket intresserad av hypnos under sin tid här medan jag ofta var tydlig med att jag var skeptisk och inte alls trodde på hypnos. Han läste böcker om hypnos, hittade videoklipp om hypnos, gick på scenföreställningar om hypnos och han tränade på det hemma själv och med andra. Jag var väldigt skeptisk och förklarade tydligt att mig går det inte att hypnotisera. ”Jodå” menade Oliver och gjorde försök och menade att han till exempel fick mig att klia på min näsa genom att han hade hypnotiserat mig till det.

Då Oliver fallit ur tiden saknade vi i familjen honom enormt, det värkte i oss av sorg. Jag grubblade mycket på allt som hänt, funderade på om vi som föräldrar kunde ha gjort något på annat sätt. Kunde vi ha räddat hans liv om vi hade låtit honom åka med konfirmationskamrater och kyrkans ungdom till Taizé i Frankrike? Hade hans liv blivit annorlunda om vi aldrig flyttat till Sollentuna? Skulle hans död förhindrats om vi övertalat honom att fortsätta med kendo när han tröttnade på att träna så ofta? Jag var också fylld av känslor av ilska. Varför, varför, varför …

Anders Magnusson har grundat Svenska institutet för Sorgbearbetning. Jag känner honom, vi har gått några kurser tillsammans. Ett tag efter att vi förlorat Oliver fick jag i uppdrag av en tidning jag arbetade på att intervjua Anders Magnusson.

Anders Magnusson och jag träffades och han berättade om den metod hans institut arbetar med för sörjande och jag fick en bok han skrivit om deras teknik. Lite kortfattat går den ut på att den sörjande skriver ned frågor hen har till den som gått bort.

Frågor, tankar, känslor ska den sörjande skriva ned. Att helt enkelt förbereda ett samtal med den bortgångne där den sörjande ärligt berättar om vad som är jobbigt, vad hen ångrar och vill be om förlåtelse för och vad hen vill förlåta den bortgångne.

En del i sorgen är ofta för många alla de saker vi aldrig hann reda ut med den bortgångne. I alla fall när döden kommer oväntat och plötsligt.

När jag hade gjort klart en förteckning över vad jag skulle vilja ta upp med Oliver återstod frågan om vem jag skulle läsa upp detta för. Det är viktigt att göra detta högt och för en människa.

Min man Hasse funderade vid den här tiden en del på frågan om reinkarnation och om vi har haft tidigare liv. Själv var jag inte alls inne på sådana tankar. Hasse frågade en del som känner till området och fick fram namnet på några av de bästa i Sverige på tidigare-liv-hypnos. Av olika skäl blev det att Hasse kontaktade Anders Knutas, som är medium, healer och regressionsterapeut (ett annat ord för att jobba med hypnos för att hitta tidigare liv för att förstå sig själv). Knutas sade till min man:

“Du har förlorat en son, ser jag. Och din fru sörjer mycket och er son vill prata med henne. Jag ser er son, han säger att han inte kan ta sig till ljuset förrän han rett ut några saker med sin mamma.”

Anders Knutas kunde inte veta något av detta. Han kände inte mig eller min man eller någon av våra vänner eller bekanta.

Knutas erbjöd sig att samma kväll via telefon hjälpa mig att få kontakt med min son. Han gjorde detta utan att vilja ha någon ersättning för det utan bara för att han kände att han kunde vara till hjälp för mig och min son. Min son på andra sidan var orolig för mig.

Kvällen kom och Anders Knutas ringde upp mig. Vi pratade lite och sedan fick jag lägga mig ned bekvämt och lägga mobiltelefon vid mitt ena öra. Mobiltelefonen skulle ligga bra så jag skulle kunna höra hela tiden och inte behöva röra den.

Knutas hade en metod som fick mig att uppleva i mitt inre hur jag genom några steg under hypnosen kom till ett rum där min son mötte mig.

I mitt inre samtalade jag med min son. Det var starkt och det var enormt tydligt.

Tack vare att jag hade arbetat mig igenom Anders Magnussons bok om sorgbearbetning visste jag precis vad jag behövde prata med Oliver om och reda ut. Jag kunde välja om jag ville göra det med hög röst eller tyst i mitt inre.

Jag vet, det finns inga bevis för att det var min sons medvetande jag mötte med mitt medvetande under hypnosen. Men för mig var det ett läkande möte och jag kunde släppa flera av de tunga tankarna jag burit på.

Det var som om jag mött Oliver. Vi pratade och gick igenom vårt liv tillsammans. Vi kunde förstå varandra, vi pratade om saker som jag grubblat över, vi talade om för varandra hur mycket vi älskade varandra.

Efteråt samtalade Anders Knutas och jag lite i telefonen. Anders Knutas sade då:

“Oj, nu ser jag din son, han går in i ljuset och han går ut igen och han går in igen. Han ler stort och säger att han kunde ta sig till ljuset hela tiden. Han ville bara få en chans att prata med sin mamma och hjälpa henne i sorgen.”

Jag kan så tydligt se Olivers humor i det här. Han som älskade hypnos och jag som alltid påstod att mig kunde ingen hypnotisera. Nu var det just genom hypnos jag kunde få hjälp ur den djupa ångesten.

När vi sedan också någon månad senare fick Darkside-beviset blev denna hypnos-upplevelse ännu mer trovärdig för mig själv. Darkside-beviset är grunden som gör att jag är övertygad om att den fysiska döden bara är en övergång till ett annat sätt att existera.

Hypnosmötet är inte ett starkt vetenskapligt bevis. Nej det är det inte, men det hade stort värde och stor betydelse för mig. Det var tröstande för mig att få prata ut med Oliver på det sättet.

Jag ville berätta om detta för att det kan vara en hjälp för någon som sörjer. Detta sätt att kommunicera med min son har också varit en hjälp för mig att själv börja kunna känna hans närvaro och kommunicera själv med honom. Jag fick en metod där jag kunde uppleva kontakt med Oliver.

Att känna närvaron av anhöriga och vänner som gått ur tiden har mänskligheten gjort sedan urminnes tider. Om det är de nära och kära som vi känner och samtalar med eller oss själva – det kan vi väl aldrig bevisa vilket det är. Kanske spelar det inte så stor roll vilket det är, det ger tröst åt oss sörjande och gör att vi står ut med saknaden.

Du som läser detta får ta det som det är, kanske kan det hjälpa någon annan. Hypnos var för mig en oväntat positiv upplevelse.