• Skip to main content
  • Skip to primary sidebar
  • Skip to footer

Om liv och död

Existentiella tankar och funderingar

Sorg

När jag fick tröst i sorgen genom att möta min förlorade son i hypnos

22 maj, 2019 by admin

Ett kapitel ur min bok Bevis – Livet fortsätter efter döden:

Olivers humor

Oliver hade ett stort intresse för hypnos. Han hade också mycket humor. Jag kan se hur dessa två: hans humor och hans hypnosintresse, gick samman i de händelser som gjorde att jag med hjälp av hypnos kunde kommunicera med honom.

Jag vet att mitt möte med min älskade son via hypnosen inte kan kallas ett bevis. Den som vill vara skeptisk kan hävda att det är själv-suggerering, inbillning och önsketänkande som påverkat mig.

Det spelar ingen roll för mig. För mig var det en stor tröst. Jag kunde se min sons humor i det hela. Jag är helt medveten om att det jag nu ska berätta inte kan placeras in under facket starka bevis. Det var ändå en fin upplevelse för mig, som hjälpte mig i min sorg. Därför berättar jag om det.

Oliver var, som jag berättat, mycket intresserad av hypnos under sin tid här medan jag ofta var tydlig med att jag var skeptisk och inte alls trodde på hypnos. Han läste böcker om hypnos, hittade videoklipp om hypnos, gick på scenföreställningar om hypnos och han tränade på det hemma själv och med andra. Jag var väldigt skeptisk och förklarade tydligt att mig går det inte att hypnotisera. ”Jodå” menade Oliver och gjorde försök och menade att han till exempel fick mig att klia på min näsa genom att han hade hypnotiserat mig till det.

Då Oliver fallit ur tiden saknade vi i familjen honom enormt, det värkte i oss av sorg. Jag grubblade mycket på allt som hänt, funderade på om vi som föräldrar kunde ha gjort något på annat sätt. Kunde vi ha räddat hans liv om vi hade låtit honom åka med konfirmationskamrater och kyrkans ungdom till Taizé i Frankrike? Hade hans liv blivit annorlunda om vi aldrig flyttat till Sollentuna? Skulle hans död förhindrats om vi övertalat honom att fortsätta med kendo när han tröttnade på att träna så ofta? Jag var också fylld av känslor av ilska. Varför, varför, varför …

Anders Magnusson har grundat Svenska institutet för Sorgbearbetning. Jag känner honom, vi har gått några kurser tillsammans. Ett tag efter att vi förlorat Oliver fick jag i uppdrag av en tidning jag arbetade på att intervjua Anders Magnusson.

Anders Magnusson och jag träffades och han berättade om den metod hans institut arbetar med för sörjande och jag fick en bok han skrivit om deras teknik. Lite kortfattat går den ut på att den sörjande skriver ned frågor hen har till den som gått bort.

Frågor, tankar, känslor ska den sörjande skriva ned. Att helt enkelt förbereda ett samtal med den bortgångne där den sörjande ärligt berättar om vad som är jobbigt, vad hen ångrar och vill be om förlåtelse för och vad hen vill förlåta den bortgångne.

En del i sorgen är ofta för många alla de saker vi aldrig hann reda ut med den bortgångne. I alla fall när döden kommer oväntat och plötsligt.

När jag hade gjort klart en förteckning över vad jag skulle vilja ta upp med Oliver återstod frågan om vem jag skulle läsa upp detta för. Det är viktigt att göra detta högt och för en människa.

Min man Hasse funderade vid den här tiden en del på frågan om reinkarnation och om vi har haft tidigare liv. Själv var jag inte alls inne på sådana tankar. Hasse frågade en del som känner till området och fick fram namnet på några av de bästa i Sverige på tidigare-liv-hypnos. Av olika skäl blev det att Hasse kontaktade Anders Knutas, som är medium, healer och regressionsterapeut (ett annat ord för att jobba med hypnos för att hitta tidigare liv för att förstå sig själv). Knutas sade till min man:

“Du har förlorat en son, ser jag. Och din fru sörjer mycket och er son vill prata med henne. Jag ser er son, han säger att han inte kan ta sig till ljuset förrän han rett ut några saker med sin mamma.”

Anders Knutas kunde inte veta något av detta. Han kände inte mig eller min man eller någon av våra vänner eller bekanta.

Knutas erbjöd sig att samma kväll via telefon hjälpa mig att få kontakt med min son. Han gjorde detta utan att vilja ha någon ersättning för det utan bara för att han kände att han kunde vara till hjälp för mig och min son. Min son på andra sidan var orolig för mig.

Kvällen kom och Anders Knutas ringde upp mig. Vi pratade lite och sedan fick jag lägga mig ned bekvämt och lägga mobiltelefon vid mitt ena öra. Mobiltelefonen skulle ligga bra så jag skulle kunna höra hela tiden och inte behöva röra den.

Knutas hade en metod som fick mig att uppleva i mitt inre hur jag genom några steg under hypnosen kom till ett rum där min son mötte mig.

I mitt inre samtalade jag med min son. Det var starkt och det var enormt tydligt.

Tack vare att jag hade arbetat mig igenom Anders Magnussons bok om sorgbearbetning visste jag precis vad jag behövde prata med Oliver om och reda ut. Jag kunde välja om jag ville göra det med hög röst eller tyst i mitt inre.

Jag vet, det finns inga bevis för att det var min sons medvetande jag mötte med mitt medvetande under hypnosen. Men för mig var det ett läkande möte och jag kunde släppa flera av de tunga tankarna jag burit på.

Det var som om jag mött Oliver. Vi pratade och gick igenom vårt liv tillsammans. Vi kunde förstå varandra, vi pratade om saker som jag grubblat över, vi talade om för varandra hur mycket vi älskade varandra.

Efteråt samtalade Anders Knutas och jag lite i telefonen. Anders Knutas sade då:

“Oj, nu ser jag din son, han går in i ljuset och han går ut igen och han går in igen. Han ler stort och säger att han kunde ta sig till ljuset hela tiden. Han ville bara få en chans att prata med sin mamma och hjälpa henne i sorgen.”

Jag kan så tydligt se Olivers humor i det här. Han som älskade hypnos och jag som alltid påstod att mig kunde ingen hypnotisera. Nu var det just genom hypnos jag kunde få hjälp ur den djupa ångesten.

När vi sedan också någon månad senare fick Darkside-beviset blev denna hypnos-upplevelse ännu mer trovärdig för mig själv. Darkside-beviset är grunden som gör att jag är övertygad om att den fysiska döden bara är en övergång till ett annat sätt att existera.

Hypnosmötet är inte ett starkt vetenskapligt bevis. Nej det är det inte, men det hade stort värde och stor betydelse för mig. Det var tröstande för mig att få prata ut med Oliver på det sättet.

Jag ville berätta om detta för att det kan vara en hjälp för någon som sörjer. Detta sätt att kommunicera med min son har också varit en hjälp för mig att själv börja kunna känna hans närvaro och kommunicera själv med honom. Jag fick en metod där jag kunde uppleva kontakt med Oliver.

Att känna närvaron av anhöriga och vänner som gått ur tiden har mänskligheten gjort sedan urminnes tider. Om det är de nära och kära som vi känner och samtalar med eller oss själva – det kan vi väl aldrig bevisa vilket det är. Kanske spelar det inte så stor roll vilket det är, det ger tröst åt oss sörjande och gör att vi står ut med saknaden.

Du som läser detta får ta det som det är, kanske kan det hjälpa någon annan. Hypnos var för mig en oväntat positiv upplevelse.

Filed Under: Bevis, Existentiellt, Healing, Mediumskap, Sorg Tagged With: Bevis, Beviset, Hypnos, Sorg, Sorgbearbetning

Katolska kyrkan accepterar mediumskap och spiritualism

18 oktober, 2018 by admin

Den katolska kyrkan har öppnat sig mer och mer för mediumskap, spiritualism och vetskapen om att det går att kommunicera med nära och kära som gått ur tiden. Förr fick människor som hade fått budskap från andevärlden höra av präster att det var djävulen och onda demoner de hade haft kontakt med. Nu har katolska kyrkan mjuknat och förstått mycket och på flera sätt tagit bort fördömelsen och istället stöder mediumskap. Den katolska kyrkan har ju alltid tillåtet och uppmuntrat medlemmar att ha kontakt med vad de kallar sin skyddsängel och att kommunicera med helgon – vilket inte är någon skillnad mot att kommunicera med andra som gått ur tiden. Skyddsänglar kan mycket väl vara den katolska kyrkans bild av vad många spiritualister kallar sina andliga guider.

Afterlife Report berättar:

1) Påve Pius den 12:e gav 1952 sitt stöd till forskaren Friedrich Jurgenson och dennes arbete med afterlife Electronic Voice Phenomena (EVP) – det vill säga att kunna spela in röster elektroniskt av medvetanden som gått ur tiden.

2) Vatikanens talesman Gino Concetti meddelande att påven uttalat: Gud tillåter våra nära och kära som gått ur tiden att sända oss meddelanden och budskap för att ge stöd och guida oss under svåra stunder i livet. Kyrkan förbjuder ingen att ha kommunikation med sina saknade nära och kära när dessa kontakter med andevärlden sker med seriöst engagemang eller i gott vetenskapligt syfte.

3) I Vatikanens nyhets brev “Luvenescit Ecclesia” till biskopar inom katolska kyrkan 14 juni 1916 står: Vatikanen uppmanar sina medlemmar att med öppna och kärleksfulla armat ta emot och välkomna i församlingen de personer som har karismatiska gåvor som exempelvis healing, att utföra mirakler eller mediumskap, kontakt med andevärlden.

4) Fader Francois Brune, katolsk präst och forskare om kontakt med andevärlden talar om en gradvis utveckling inom Katolska kyrkan och förutsäger att inom en snar framtid kommer präster att tillsammans med medium ha sittningar med sörjande föräldrar för att de ska få kontakt med avlidna barn.

Filed Under: Existentiellt, Kyrkor/föreningar, Mediumskap, Religion, Sorg, Spiritualism Tagged With: Andevärlden, Katolska kyrkan, Mediumskap, Religion, Sorg

Frågan sörjande föräldrar hatar: ”Är allt bra?”

27 september, 2018 by admin

Vi är zombier.
Vi går omkring utan att egentligen riktigt leva.
En vanlig hälsningsfras nu för tiden är: ”Är allt bra?”

”Är allt bra?” Tänk om den frasen kunde försvinna. Tänk om folk kunde sluta att slänga ur sig den slentrianmässigt.

Oftast ställs den frågan av någon som inte känner en särskilt väl, ofta en tydlig bekantskap. Kanske en granne. Eller en dam med hund som jag träffar när jag är i hundrastgården med vår hund.
Den frågan är hemsk. Vidrig. Avskyvärd.
Om jag svarar ärligt, som det är, då tittar de på mig med obehag. Då har jag stört dem i deras illusioner. Jag har gjort ett litet jack i deras bild av världen, att livet är något som är för evigt och inget sorgligt kan hända.

Om jag svarar ärligt:
”Nej allt kan aldrig bli bra så länge min yngste son har dött.”

Jag skakar om deras trygghet om jag svarar ärligt. Den verkliga sanningen om livet kan hitta ett litet hål att kila sig in i.

Många går omkring i en illusion om att detta fysiska livet är för alltid. De lever som om döden inte finns. Och i alla fall inte döden som slår till mot unga människor.

Varför måste jag fylla på deras illusioner om livets bubbla? Varför måste jag ljuga för att de inte ska uppleva obehag?

Sanningen för mig är att jag tar mig fram, dag efter dag, timme efter timme, minut för minut, sekund för sekund …

Jag går omkring mina dagar och längtar, jag går och sörjer, jag går omkring här och saknar, saknar, saknar …

Jag begär inte att de som inte drabbats ska sörja. Jag begär inte något annat än att få slippa låtsas att allt är bra.

Denna hemska fråga kan sägas av två slags människor. De som vet att vi förlorat ett barn. Och som jag därför ibland kan svara lite ärligt. För bra blir det aldrig när ett barn tagits ifrån oss, när döden hälsat på.

Frågan kan ställas av människor som egentligen inte känner mig ordentligt. De ställer frågan helt ytligt och vill egentligen bara ha svaret “Ja”. Det är värre med dessa som inte känner till vad jag varit med om. Mycket jobbigare. Antingen måste jag ljuga och hålla uppe en falsk fasad eller så måste jag göra att de känner sig obehagliga.

En sak är säker. Även om en del av oss sörjande föräldrar runt om i landet och runt i världen kan fungera nästan som icke-sörjande människor. Även om en del av oss kan jobba och se ut som om vi lever som vanligt – så gör ingen sörjande förälder det. Saknaden finns livet, det må ha gott en dag, en vecka, ett år eller tjugo år eller fyrtio år. Saknaden vandrar vid vår sida livet ut.

Filed Under: Sorg Tagged With: Att leva med sorg, Förlora barn, Sorg

Ingen som inte förlorat ett barn kan förstå sorgen

18 januari, 2018 by admin

– I Sibirien har man ett uttryck: ”Föräldrar och partner begraver man i jorden. Ett barn begraver man i sitt hjärta”. Vi är ofta upphakade på att sorg ska ta ett till två år och det gör den för många, men variationen är mycket stor, säger Barbro Lennéer Axelson, psykoterapeut och universitetslektor i socialt arbete på Göteborgs universitet i en intervju i SVT Nyheter.

Intervjun är bra och Barbro Lennéer Axelson har som en del genomtänkta saker att säga. Men som sörjande förälder som förlorat ett barn törs jag säga att hon inte drabbats av detta. En del av det hon säger gör mig ganska övertygad om det.

Varje sorg är unik eftersom varje människa har en unik relation till den människa som går ur tiden. Trots detta är det en vass mur som skiljer sorgen mellan att förlora en farfar eller mormor i förhållande till att förlora ett barn. Den naturliga ordningen är att de äldsta ska gå över först. När denna ordning bryts och barnen går över först då bryts också vår tilltro till livet, till existensen, ja ofta till Gud eller gud. När vi förlorar ett barn försvinner för alltid den grundtrygghet många har i livet. Vi vet i hela vår kropp och med hela vår själ att inget är säkert, allt kan förändras på en tiondels sekund.

När ett barn dör i en familj av fyra medlemmar, till exempel två föräldrar och två barn, blir det tre medlemmar kvar. Det blir som när en bil med fyra hjul blir av med ett hjul. Den bilen kommer inte att gå att köra. Familjen blir aldrig detsamma. Livet blir aldrig detsamma för någon av familjens tre återstående medlemmar.

En del familjer spricker. Skilsmässor är inte ovanliga alls efter en tragedi då ett barn dött. Andra familjer håller ihop ännu mer efter en tragedi. Det finns inget rätt eller fel. Vi är alla unika och vår sorg är unik.

Intervjun med Barbro Lennéer Axelsonär bra och jag vet att många som förlorat ett barn tycker att den är läsvärd. Hon tar upp att olika aspekter som är viktiga att prata om. Men. Ja det finns ett stort men. Intervjun och artikeln har för stor vikt vid illusionen att sorgen kan gå över. Det kan den inte.

Maria förlorade sin son, därför är hon den människa i Bibelns berättelser jag kan känna mest för.

Jag tycker att hon missuppfattar en sak. När hon talar om människor som aldrig släpper sorgen har hon inte förstått att förmodligen ingen som förlorat ett barn någonsin släpper sorgen. Vi är för evigt drabbade av denna saknad och djupa sorg som påverkar oss till kropp och själ. Samhället är tyvärr inte uppbyggt på att människor kan drabbas av så stora tragedier att de aldrig blir som de var innan de drabbades.

En del som drabbas klarar aldrig att arbeta igen. En del kan arbeta igen ganska snabbt efter begravningen. Men de flesta blir förändrade. De flesta kan aldrig falla in i den aningslösheten som de flesta som lever i illusionen om att inget ont kan hända lever i.

Åtminstone i västvärlden drivs samhället av tron på den aktive och ständigt duktiga människan. Samhället är uppbyggt på att ingen människa blir sjuk och ingen människa dör och allt går att ordna. Denna illusion härskar. Hur kan vi annars förstå varför makthavare tagit beslut om att sätta en bortre gräns för sjukförsäkringen. Det har till och med rapporterats i medier om människor som varit dödssjuka och ändå har tjänstepersoner på Försäkringskassan vägrat dem deras sjukpeng. Det är tecken på den illusion som lägrat sig över samhället och dess makthavare.

Jag har hört människor som förlorat ett barn och kollegor på deras arbeten har undrat om det inte är dags för dem att sluta sörja.

Vi behöver ett samhälle där det är tillåtet att inte ha hundra procent energi jämt. Vi behöver ett samhälle och arbetsplatser där den som behöver lugn och ro en stund kan gå undan för att gråta eller andas.

Ett sätt att hälsa på människor har blivit att säga: “Är allt bra?”
Det är en vidrig fråga. Hur kan allt någonsin blir bra för någon som förlorat ett barn?
Varianter på denna hälsningsfras används ofta av telefonförsäljare. Det kan låta så här:
– Hej Karin, hur mår du?
Eller: – Hej Karin, är allt bra?
Vad tror en försäljare som inte har någon relation till kunden att kunden ska svara?

Något av det viktigaste, tycker i alla fall jag, är att kunna prata om sorgen och om den som gått ur tiden. Att få prata om sitt barn. En del vet inte hur de ska bemöta människor som förlorat ett barn. Mitt råd är: Säg att du inte vet hur du ska säga, men att du gärna pratar om han eller hon vill.
De flesta som förlorat ett barn ett behov av att tala.

Barbro Lennéer Axelson uttrycker det så här:
– Det vanliga sättet att komma igenom sin sorg är stödet från alla upprepade samtal med närstående. Att repetera är inte att ”älta” utan att smälta det inträffade. Man skapar sin sorgeberättelse, kommer på nya saker i samtal med olika personer.

Hon säger också att de flesta tar sig vidare i livet. Ja, så är det säkert. Men vad menas med att ta sig vidare? Jag undrar om någon som förlorat ett barn verkligen blir som innan det inträffade igen. Oavsett om den som förlorat ett barn för fler barn eller skaffar en ny familj så tror jag saknaden finns där vid deras sida resten av livet. Låt oss slippa illusionen “allt är bra” – låt oss får gå vidare i livet med det stora sår och den saknad vi bär med oss. Låt oss helt enkelt få vara de sårade och desillusionerade människor vi numera är.

Att vi aldrig släpper sorgen betyder inte att vi inte kan glädjas åt något i livet mer. Det betyder inte att vi aldrig kan skratta igen. Barbro Lennéer Axelson berättar att en del känner skuld när man skrattar och har roligt. Hon säger:
– En del utvecklar så stark lojalitet till den döda att de har svårt att tillåta sig att känna glädje.

 

Jag tänker att om det var tvärtom. Om det var jag som hade gått ur tiden först och min yngste son varit kvar i den här livet, då hade jag önskat att han kunde leva vidare och hitta glädje och lycka. Man glömmer aldrig den man älskar bara för att man kan hitta andra att älska.

 

Barbro Lennéer Axelson säger att vissa vill leva i sorg:
– För vissa blir sorgen själva syftet med livet efter ett trauma, och något som man inte vill ta sig ur.

Det är den meningen som gör att jag tycker att hon inte kan skilja mellan hur det är att förlora ett barn eller att förlora någon äldre som också står en nära. Hur mycket vi än går vidare bär vi ändå med oss sorgen och saknaden i hela livet. Det handlar inte om att vilja leva i sorg utan att sorgen är en del av livet.

Filed Under: Sorg Tagged With: Sorg

Att hjälpa en människa som drabbats av stor sorg

16 juni, 2017 by Rosemari Södergren

Torsdag den 10 januari 2013 vaknade jag med urinvägsinfektion och jag kunde inte åka till mitt jobb. Efter att ha slumrat en stund skickade jag ett SMS till min yngste son. Han var 21 år och hade en egen lägenhet några kilometer från där jag och övriga familjen bodde. Jag visste att han skulle ha ett möte under förmiddagen så jag tänkte kolla att han vaknat. När jag inte fick svar ringde jag. Han svarade inte. Lite senare under förmiddagen hörde min man av sig, då hade den person som skulle besöka min son i hans lägenhet ringt på och han hade inte öppnat. Men balkongdörren var öppen och han bodde på markplan så vi sade att det var okey att hon gick in i lägenheten den vägen. Hon fann min son livlös.

Ja det kom som en blixt från en klar himmel: vår son hittades död i sin lägenhet. Det var mitt livs största tragedi, det värsta som hänt mig. Det var fasanfullt. Den första natten efteråt sov jag inte en blund. Och jag kunde inte förmå mig att äta något.

Hur hjälper du en människa som drabbats en tragedi?
Du har förmodligen hört talas om sorgens faser som är ett förenklat sätt att beskriva vad som händer då en människa drabbas av sorg och tragedi. Nu är sorgens faser inte en lag – de flesta har delar av de olika faserna då och då. Det som är viktigt att tänka på är att i början är den som drabbats ofta i stor chock, ibland uppblandat med enormt mycket adrenalin. Det går inte att sitta still, den drabbade vill bara fly från verkligheten.

Det är farligt att inte sova, det är farligt att inte få i sig vätska, det är farligt att inte få i sig näring. Ångest är ett tillstånd som kan vara farligt på flera sätt. Jag vet inte hur jag skulle överlevt om jag inte hade haft fina vänner som kom med mat till mig och min familj. Det tog över ett halvår innan jag alls klarade att laga någon mat. De dagar som ingen kom med mat åt mig och min familj åt vi glass till middag.

Städa orkade jag inte. Ingen av oss i familjen orkade det. Ibland kanske någon av oss sopade undan det värsta, men det var också allt.

Alla reagerar inte likadant. Jag känner en kvinna som förlorade sin livskamrat och hon bestämde sig för att hur hemskt allt ändå var skulle hon äta en vällagad näringsrik måltid i lugn och ro varje dag. Jag känner en annan kvinna som bara några veckor efter att ha förlorat sin livskamrat städade undan allt och städar sitt hur noggrant.

Mina råd till dig som vill hjälpa någon som drabbats av stor plötslig sorg:
Viktigt att äta
Kom gärna hem till dem med mat – eller erbjud dig att laga mat

Viktigt att få i sig dryck
Se till att de får i sig dryck. När du kommer på besök: köp gärna med dig någon av deras favoritdrycker. Jag menar inte alkohol. Visserligen känner jag en del som dövat svår sorg med alkohol, men det är inte att rekommendera.

Hjälp att somna
Kanske har den sörjande svårt att sova. Hjälp gärna till att få tag på sömnmedel om det behövs eller köp lugnande te år dem, om det räcker. Det är oerhört viktigt att sova.

Hjälp med vardagssysslor
Om du har tid, erbjud dig gärna att hjälpa till att diska eller städa, om det är något som den sörjande verkar behöva hjälp med och vill ha hjälp med.

Lyssna
För övrigt: finns till för den sörjande. Lyssna om han eller hon vill prata. Om du känner den som avlidit: berätta gärna om dina minnen och dina möten med den saknade. Även om den sörjande berättar samma saker om och om igen: lyssna. Låt dem prata. Det är viktigt, viktigt, viktigt. Och de kommer säkert att vilja prata om det länge. Själv tänker jag på min förlorade yngste son varje dag och jag vill gärna prata om honom.

Samtal mitt i natten
Ibland kan den som sörjer vilja prata med någon mitt i natten när ångesten väcker dem eller gör att de inte kan sova. Det är inte alla vänner och nära som kan ställa upp på och prata med dem mitt i natten. Också den som vill stödja någon som drabbats av stor sorg kan behöva sova på nätterna. Då finns jourhavande präst på telefon 112. Det är bara att ringa 112 och be att få tala med jourhavande präst. De som tar emot samtal där är erfarna, goda lyssnare.

om den sörjande inte vill ha sällskap utan vill vara ensam: det kan vara helt okey. Var bara uppmärksam på att den sörjande vet att du finns. Själv ville jag bland ligga helt ensam i sängkammaren med neddragna gardiner och bara sörja.

När den första chockfasen lagt sig blir ofta den sörjande trött, så in i märgen trött.

Vilorum på arbetsplatser
Samhället och arbetsplatserna skulle kunna göra mycket för att hjälpa människor att klara av att arbeta trots den svåra sorgen. Se bara till att det finns vilorum där den som sörjer kan lägga sig och vila en stund utan att någon tycker det är konstigt.

Var beredd på att sorgen egentligen aldrig går över – så länge vi inte kan uppväcka den döde från de döda kommer den som lämnat tiden alltid att saknas oss. Många händelser i livet påminner om den saknade. Vissa årstider, vissa månader, vissa dagar kan vara förbundna med starka minnen av den avlidne. Vissa platser och situationer kan göra att saknaden känns tyngre. Genom att acceptera att det är så är det ofta lättare att orka.

Tyvärr finns det några meningslösa klyschor som ibland används för att ge styrka åt sörjande. Undvik gärna dessa meningslösa klyschor. Fast jag vet: jag har själv fått höra dem och jag vet att den som säger det ändå menar väl och även om han eller hon inte förstår vill han/hon inte något illa. Klyschorna jag tänker på är exempelvis:

Tiden läker alla sår. (Egentligen gör den inte det även om saknaden blir något lättare att bära, men saknaden av ett barn kommer alltid att finnas.)
Gud ger ingen mer att bära än den klarar av. (Vadå? Som om Gud skulle sitta och dela ut sorger.)
Det blir bra, allt blir bra. (Men det blir det ju inte. Den saknade kommer inte tillbaka.)
Med tiden blir du som vanligt igen. (Jag tror ingen som drabbats av en stor tragedi någonsin kan bli som han/hon var före tragedin. Det handlar om att lära sig leva i den situation som är efter tragedin.)

Religion?
Ska du prata om religion med den sörjande? Nej, bara om han eller hon själv tydligt vill det och själv tar upp det.
De flesta religioner har någon form av förslag på svar på vad som händer efter döden. Att den som dött kommer till himlen eller paradiset eller föds på nytt eller att medvetandet finns kvar i en slags parallell värld vid sidan av oss, i en andevärld.
Jag har själv hittat mycket tröst i att jag upplevt mig fått kontakt med de människor som lämnat tiden, ofta genom mediala människor som har övat upp förmågan att kommunicera med de som lämnat sin fysiska existens. Jag har till och med fått oerhört starka bevis på att medvetandet finns kvar på något sätt, i någon form som är svår för oss att förstå och se. Det ger mig förstås tröst i min sorg och saknad, men det gör ändå inte att jag slipper ifrån saknaden och sorgen. Men även om det ger mig tröst tar jag sällan upp det med de sörjande människor jag möter.
Varför inte om jag tror så starkt? Av flera skäl. Den som sörjer är skör. Det är helt förkastligt att utnyttja människors skörhet för att pådyvla dem sin egen religiösa tro.
Att hitta ett sätt att tro på vad som är meningen med livet är något varje människa måste hitta själv, tänker jag.

Psykologiguiden tar upp sorgens faser:
chockfasen misstror vi informationen vi får eller det våra sinnen registrerar. Vi stänger av. ”Det här händer inte mig!” Vi befinner oss i en bubbla dit inga starka känslor når. Psyket skyddar sig, avvaktar och rustar sig inför smärtan som kommer. Den här fasen varar hos de flesta en kort stund i upp till några dagar medan somliga kan uppleva en längre period av avstängdhet. Efter ett dödsfall kan den till exempel sträcka sig fram till begravningen.
Reaktionsfasen kommer sedan med starka humörsvängningar: ledsenhet, tårar och ilska kan blandas med känslor av tomhet och apati. Ett ungefärligt riktmärke på hur länge reaktionsfasen varar är en månad, men stora skillnader inom det tidsspannet kan förekomma.

Så småningom kommer vi till fasen där vi börjar bearbeta. Vi tar in vad som hänt, vi accepterar det gradvis och sörjer det. Vi är fortfarande ledsna, arga och frustrerade men inte på samma intensiva och dramatiska sätt som tidigare.

Tröttheten, uppgivenheten och oron inför hur framtiden ska gestalta sig kan i den här fasen vara stor. Vi upplever en svidande, tung och plågsam ledsenhet och saknad efter den vi förlorat. Den här delen av sorgearbetet tar ungefär från några månader upp till ett år.
Sista fasen är nyorientering då vi börjar blicka framåt igen. Vi kan gå vidare och vi tänker mer sällan på vår förlust. Man börjar överlag se en ljusare framtid och sig själv i den framtiden.

Här kan du läsa mer på Psykologiguiden om sorgens faser och sorgbearbetning.

På VIMIL:s hemsida kan du också läsa om de fyra faserna.

Filed Under: Sorg Tagged With: Sorg

Primary Sidebar

Ett fantastiskt tillfälle att fördjupa dina kunskap i tarot och liknande: Stockholm International Tarot Conference

Datum: 31 oktober - 1 november … Läs mer about Ett fantastiskt tillfälle att fördjupa dina kunskap i tarot och liknande: Stockholm International Tarot Conference

Många vetenskapsmän är öppna för att det finns liv efter döden

Inom akademisk forskning är … Läs mer about Många vetenskapsmän är öppna för att det finns liv efter döden

The French Revelation: 20 år med bevis på att livet fortsätter efter den fysiska döden

The French Revelation är en … Läs mer about The French Revelation: 20 år med bevis på att livet fortsätter efter den fysiska döden

Medium löser mordfall

I USA finns flera fall där … Läs mer about Medium löser mordfall

Följ med på en inblick i Dr Anabela Cardosos studio för att spela in ljud från andevärlden

Dr Anabela Cardoso är forskare … Läs mer about Följ med på en inblick i Dr Anabela Cardosos studio för att spela in ljud från andevärlden

Ateisternas okunskap

Ateister lutar sig på falska … Läs mer about Ateisternas okunskap

Nej det finns inga onda andar som hemsöker hus

Tv-program där så kallade … Läs mer about Nej det finns inga onda andar som hemsöker hus

Kategorier

  • Bevis
  • Böcker
  • Boktips
  • Existentiellt
  • Forskning
  • Fysiskt mediumskap
  • Gordon Smith
  • Healing
  • Inspirerat
  • Kyrkor/föreningar
  • Mediumskap
  • På gång
  • Recensioner
  • Religion
  • Religionsvetenskap
  • Sorg
  • Spiritualism
  • Utbildningscenter

Senaste inläggen

  • Ett fantastiskt tillfälle att fördjupa dina kunskap i tarot och liknande: Stockholm International Tarot Conference
  • Många vetenskapsmän är öppna för att det finns liv efter döden
  • The French Revelation: 20 år med bevis på att livet fortsätter efter den fysiska döden
  • Medium löser mordfall
  • Följ med på en inblick i Dr Anabela Cardosos studio för att spela in ljud från andevärlden

RSS Spiritual World

RSS Andligt och Tarot

RSS Billy Cook in Sweden

RSS History of Spiritualism

Senaste kommentarer

  • Gordon Smith to Stockholm, Sweden, in Juni 2019 – Spiritual World om Storseans och kurs med Gordon Smith i Stockholm
  • Systrarna Fox – den moderna spiritualismens födelse – History of Spiritualism om Grattis moderna spiritualismen – fyller 170 år
  • De sju principerna – grunden i spiritualismens filosofi/religion om Grattis moderna spiritualismen – fyller 170 år
  • Gordon Smith samtalar med Mark Booth om sin nya bok Beyond Reasonable Doubt om Storseans och kurs med Gordon Smith i Stockholm
  • Storseans med Gordon Smith i Stockholm 7 juni 2019 – Andligt och tarot om Storseans med Gordon Smith i Stockholm i juni 2019

Etiketter

Andevärlden Ateist Bevis biografi bokrecension Dagens Nyheter direktröst Enkät Etik evolution EVP Forskning Fysik fysiskt mediumskap föreningar Gordon Smith healing jul Katolska kyrkan kommunikation Konst Kurs Kvantfysik kyrkor Leslie Flint London Medium Mediumskap Medvetande missuppfattning Naturvetenskap NDE Neurologi New Age Nära-döden-upplevelser Nära döden-upplevelse radiointervju Religion Sonia Rinaldi Sorg Speak of Spirit Spiritualism Stockholm storseans Swedenborg

Footer

Kontakt

Copyright © 2022 · News Pro on Genesis Framework · WordPress · Log in