sorg

– I Sibirien har man ett uttryck: ”Föräldrar och partner begraver man i jorden. Ett barn begraver man i sitt hjärta”. Vi är ofta upphakade på att sorg ska ta ett till två år och det gör den för många, men variationen är mycket stor, säger Barbro Lennéer Axelson, psykoterapeut och universitetslektor i socialt arbete på Göteborgs universitet i en intervju i SVT Nyheter.

Intervjun är bra och Barbro Lennéer Axelson har som en del genomtänkta saker att säga. Men som sörjande förälder som förlorat ett barn törs jag säga att hon inte drabbats av detta. En del av det hon säger gör mig ganska övertygad om det.

Varje sorg är unik eftersom varje människa har en unik relation till den människa som går ur tiden. Trots detta är det en vass mur som skiljer sorgen mellan att förlora en farfar eller mormor i förhållande till att förlora ett barn. Den naturliga ordningen är att de äldsta ska gå över först. När denna ordning bryts och barnen går över först då bryts också vår tilltro till livet, till existensen, ja ofta till Gud eller gud. När vi förlorar ett barn försvinner för alltid den grundtrygghet många har i livet. Vi vet i hela vår kropp och med hela vår själ att inget är säkert, allt kan förändras på en tiondels sekund.

När ett barn dör i en familj av fyra medlemmar, till exempel två föräldrar och två barn, blir det tre medlemmar kvar. Det blir som när en bil med fyra hjul blir av med ett hjul. Den bilen kommer inte att gå att köra. Familjen blir aldrig detsamma. Livet blir aldrig detsamma för någon av familjens tre återstående medlemmar.

En del familjer spricker. Skilsmässor är inte ovanliga alls efter en tragedi då ett barn dött. Andra familjer håller ihop ännu mer efter en tragedi. Det finns inget rätt eller fel. Vi är alla unika och vår sorg är unik.

Intervjun med Barbro Lennéer Axelsonär bra och jag vet att många som förlorat ett barn tycker att den är läsvärd. Hon tar upp att olika aspekter som är viktiga att prata om. Men. Ja det finns ett stort men. Intervjun och artikeln har för stor vikt vid illusionen att sorgen kan gå över. Det kan den inte.

Jag tycker att hon missuppfattar en sak. När hon talar om människor som aldrig släpper sorgen har hon inte förstått att förmodligen ingen som förlorat ett barn någonsin släpper sorgen. Vi är för evigt drabbade av denna saknad och djupa sorg som påverkar oss till kropp och själ. Samhället är tyvärr inte uppbyggt på att människor kan drabbas av så stora tragedier att de aldrig blir som de var innan de drabbades.

En del som drabbas klarar aldrig att arbeta igen. En del kan arbeta igen ganska snabbt efter begravningen. Men de flesta blir förändrade. De flesta kan aldrig falla in i den aningslösheten som de flesta som lever i illusionen om att inget ont kan hända lever i.

Åtminstone i västvärlden drivs samhället av tron på den aktive och ständigt duktiga människan. Samhället är uppbyggt på att ingen människa blir sjuk och ingen människa dör och allt går att ordna. Denna illusion härskar. Hur kan vi annars förstå varför makthavare tagit beslut om att sätta en bortre gräns för sjukförsäkringen. Det har till och med rapporterats i medier om människor som varit dödssjuka och ändå har tjänstepersoner på Försäkringskassan vägrat dem deras sjukpeng. Det är tecken på den illusion som lägrat sig över samhället och dess makthavare.

Jag har hört människor som förlorat ett barn och kollegor på deras arbeten har undrat om det inte är dags för dem att sluta sörja.

Vi behöver ett samhälle där det är tillåtet att inte ha hundra procent energi jämt. Vi behöver ett samhälle och arbetsplatser där den som behöver lugn och ro en stund kan gå undan för att gråta eller andas.

Ett sätt att hälsa på människor har blivit att säga: “Är allt bra?”
Det är en vidrig fråga. Hur kan allt någonsin blir bra för någon som förlorat ett barn?
Varianter på denna hälsningsfras används ofta av telefonförsäljare. Det kan låta så här:
– Hej Karin, hur mår du?
Eller: – Hej Karin, är allt bra?
Vad tror en försäljare som inte har någon relation till kunden att kunden ska svara?

Något av det viktigaste, tycker i alla fall jag, är att kunna prata om sorgen och om den som gått ur tiden. Att få prata om sitt barn. En del vet inte hur de ska bemöta människor som förlorat ett barn. Mitt råd är: Säg att du inte vet hur du ska säga, men att du gärna pratar om han eller hon vill.
De flesta som förlorat ett barn ett behov av att tala.

Barbro Lennéer Axelson uttrycker det så här:
– Det vanliga sättet att komma igenom sin sorg är stödet från alla upprepade samtal med närstående. Att repetera är inte att ”älta” utan att smälta det inträffade. Man skapar sin sorgeberättelse, kommer på nya saker i samtal med olika personer.

Hon säger också att de flesta tar sig vidare i livet. Ja, så är det säkert. Men vad menas med att ta sig vidare? Jag undrar om någon som förlorat ett barn verkligen blir som innan det inträffade igen. Oavsett om den som förlorat ett barn för fler barn eller skaffar en ny familj så tror jag saknaden finns där vid deras sida resten av livet. Låt oss slippa illusionen “allt är bra” – låt oss får gå vidare i livet med det stora sår och den saknad vi bär med oss. Låt oss helt enkelt få vara de sårade och desillusionerade människor vi numera är.

Att vi aldrig släpper sorgen betyder inte att vi inte kan glädjas åt något i livet mer. Det betyder inte att vi aldrig kan skratta igen. Barbro Lennéer Axelson berättar att en del känner skuld när man skrattar och har roligt. Hon säger:
– En del utvecklar så stark lojalitet till den döda att de har svårt att tillåta sig att känna glädje.

 

Jag tänker att om det var tvärtom. Om det var jag som hade gått ur tiden först och min yngste son varit kvar i den här livet, då hade jag önskat att han kunde leva vidare och hitta glädje och lycka. Man glömmer aldrig den man älskar bara för att man kan hitta andra att älska.

 

Barbro Lennéer Axelson säger att vissa vill leva i sorg:
– För vissa blir sorgen själva syftet med livet efter ett trauma, och något som man inte vill ta sig ur.

Det är den meningen som gör att jag tycker att hon inte kan skilja mellan hur det är att förlora ett barn eller att förlora någon äldre som också står en nära. Hur mycket vi än går vidare bär vi ändå med oss sorgen och saknaden i hela livet. Det handlar inte om att vilja leva i sorg utan att sorgen är en del av livet.

Torsdag den 10 januari 2013 vaknade jag med urinvägsinfektion och jag kunde inte åka till mitt jobb. Efter att ha slumrat en stund skickade jag ett SMS till min yngste son. Han var 21 år och hade en egen lägenhet några kilometer från där jag och övriga familjen bodde. Jag visste att han skulle ha ett möte under förmiddagen så jag tänkte kolla att han vaknat. När jag inte fick svar ringde jag. Han svarade inte. Lite senare under förmiddagen hörde min man av sig, då hade den person som skulle besöka min son i hans lägenhet ringt på och han hade inte öppnat. Men balkongdörren var öppen och han bodde på markplan så vi sade att det var okey att hon gick in i lägenheten den vägen. Hon fann min son livlös.

Ja det kom som en blixt från en klar himmel: vår son hittades död i sin lägenhet. Det var mitt livs största tragedi, det värsta som hänt mig. Det var fasanfullt. Den första natten efteråt sov jag inte en blund. Och jag kunde inte förmå mig att äta något.

Hur hjälper du en människa som drabbats en tragedi?
Du har förmodligen hört talas om sorgens faser som är ett förenklat sätt att beskriva vad som händer då en människa drabbas av sorg och tragedi. Nu är sorgens faser inte en lag – de flesta har delar av de olika faserna då och då. Det som är viktigt att tänka på är att i början är den som drabbats ofta i stor chock, ibland uppblandat med enormt mycket adrenalin. Det går inte att sitta still, den drabbade vill bara fly från verkligheten.

Det är farligt att inte sova, det är farligt att inte få i sig vätska, det är farligt att inte få i sig näring. Ångest är ett tillstånd som kan vara farligt på flera sätt. Jag vet inte hur jag skulle överlevt om jag inte hade haft fina vänner som kom med mat till mig och min familj. Det tog över ett halvår innan jag alls klarade att laga någon mat. De dagar som ingen kom med mat åt mig och min familj åt vi glass till middag.

Städa orkade jag inte. Ingen av oss i familjen orkade det. Ibland kanske någon av oss sopade undan det värsta, men det var också allt.

Alla reagerar inte likadant. Jag känner en kvinna som förlorade sin livskamrat och hon bestämde sig för att hur hemskt allt ändå var skulle hon äta en vällagad näringsrik måltid i lugn och ro varje dag. Jag känner en annan kvinna som bara några veckor efter att ha förlorat sin livskamrat städade undan allt och städar sitt hur noggrant.

Mina råd till dig som vill hjälpa någon som drabbats av stor plötslig sorg:
Viktigt att äta
Kom gärna hem till dem med mat – eller erbjud dig att laga mat

Viktigt att få i sig dryck
Se till att de får i sig dryck. När du kommer på besök: köp gärna med dig någon av deras favoritdrycker. Jag menar inte alkohol. Visserligen känner jag en del som dövat svår sorg med alkohol, men det är inte att rekommendera.

Hjälp att somna
Kanske har den sörjande svårt att sova. Hjälp gärna till att få tag på sömnmedel om det behövs eller köp lugnande te år dem, om det räcker. Det är oerhört viktigt att sova.

Hjälp med vardagssysslor
Om du har tid, erbjud dig gärna att hjälpa till att diska eller städa, om det är något som den sörjande verkar behöva hjälp med och vill ha hjälp med.

Lyssna
För övrigt: finns till för den sörjande. Lyssna om han eller hon vill prata. Om du känner den som avlidit: berätta gärna om dina minnen och dina möten med den saknade. Även om den sörjande berättar samma saker om och om igen: lyssna. Låt dem prata. Det är viktigt, viktigt, viktigt. Och de kommer säkert att vilja prata om det länge. Själv tänker jag på min förlorade yngste son varje dag och jag vill gärna prata om honom.

Samtal mitt i natten
Ibland kan den som sörjer vilja prata med någon mitt i natten när ångesten väcker dem eller gör att de inte kan sova. Det är inte alla vänner och nära som kan ställa upp på och prata med dem mitt i natten. Också den som vill stödja någon som drabbats av stor sorg kan behöva sova på nätterna. Då finns jourhavande präst på telefon 112. Det är bara att ringa 112 och be att få tala med jourhavande präst. De som tar emot samtal där är erfarna, goda lyssnare.

om den sörjande inte vill ha sällskap utan vill vara ensam: det kan vara helt okey. Var bara uppmärksam på att den sörjande vet att du finns. Själv ville jag bland ligga helt ensam i sängkammaren med neddragna gardiner och bara sörja.

När den första chockfasen lagt sig blir ofta den sörjande trött, så in i märgen trött.

Vilorum på arbetsplatser
Samhället och arbetsplatserna skulle kunna göra mycket för att hjälpa människor att klara av att arbeta trots den svåra sorgen. Se bara till att det finns vilorum där den som sörjer kan lägga sig och vila en stund utan att någon tycker det är konstigt.

Var beredd på att sorgen egentligen aldrig går över – så länge vi inte kan uppväcka den döde från de döda kommer den som lämnat tiden alltid att saknas oss. Många händelser i livet påminner om den saknade. Vissa årstider, vissa månader, vissa dagar kan vara förbundna med starka minnen av den avlidne. Vissa platser och situationer kan göra att saknaden känns tyngre. Genom att acceptera att det är så är det ofta lättare att orka.

Tyvärr finns det några meningslösa klyschor som ibland används för att ge styrka åt sörjande. Undvik gärna dessa meningslösa klyschor. Fast jag vet: jag har själv fått höra dem och jag vet att den som säger det ändå menar väl och även om han eller hon inte förstår vill han/hon inte något illa. Klyschorna jag tänker på är exempelvis:

Tiden läker alla sår. (Egentligen gör den inte det även om saknaden blir något lättare att bära, men saknaden av ett barn kommer alltid att finnas.)
Gud ger ingen mer att bära än den klarar av. (Vadå? Som om Gud skulle sitta och dela ut sorger.)
Det blir bra, allt blir bra. (Men det blir det ju inte. Den saknade kommer inte tillbaka.)
Med tiden blir du som vanligt igen. (Jag tror ingen som drabbats av en stor tragedi någonsin kan bli som han/hon var före tragedin. Det handlar om att lära sig leva i den situation som är efter tragedin.)

Religion?
Ska du prata om religion med den sörjande? Nej, bara om han eller hon själv tydligt vill det och själv tar upp det.
De flesta religioner har någon form av förslag på svar på vad som händer efter döden. Att den som dött kommer till himlen eller paradiset eller föds på nytt eller att medvetandet finns kvar i en slags parallell värld vid sidan av oss, i en andevärld.
Jag har själv hittat mycket tröst i att jag upplevt mig fått kontakt med de människor som lämnat tiden, ofta genom mediala människor som har övat upp förmågan att kommunicera med de som lämnat sin fysiska existens. Jag har till och med fått oerhört starka bevis på att medvetandet finns kvar på något sätt, i någon form som är svår för oss att förstå och se. Det ger mig förstås tröst i min sorg och saknad, men det gör ändå inte att jag slipper ifrån saknaden och sorgen. Men även om det ger mig tröst tar jag sällan upp det med de sörjande människor jag möter.
Varför inte om jag tror så starkt? Av flera skäl. Den som sörjer är skör. Det är helt förkastligt att utnyttja människors skörhet för att pådyvla dem sin egen religiösa tro.
Att hitta ett sätt att tro på vad som är meningen med livet är något varje människa måste hitta själv, tänker jag.

Psykologiguiden tar upp sorgens faser:
chockfasen misstror vi informationen vi får eller det våra sinnen registrerar. Vi stänger av. ”Det här händer inte mig!” Vi befinner oss i en bubbla dit inga starka känslor når. Psyket skyddar sig, avvaktar och rustar sig inför smärtan som kommer. Den här fasen varar hos de flesta en kort stund i upp till några dagar medan somliga kan uppleva en längre period av avstängdhet. Efter ett dödsfall kan den till exempel sträcka sig fram till begravningen.
Reaktionsfasen kommer sedan med starka humörsvängningar: ledsenhet, tårar och ilska kan blandas med känslor av tomhet och apati. Ett ungefärligt riktmärke på hur länge reaktionsfasen varar är en månad, men stora skillnader inom det tidsspannet kan förekomma.

Så småningom kommer vi till fasen där vi börjar bearbeta. Vi tar in vad som hänt, vi accepterar det gradvis och sörjer det. Vi är fortfarande ledsna, arga och frustrerade men inte på samma intensiva och dramatiska sätt som tidigare.

Tröttheten, uppgivenheten och oron inför hur framtiden ska gestalta sig kan i den här fasen vara stor. Vi upplever en svidande, tung och plågsam ledsenhet och saknad efter den vi förlorat. Den här delen av sorgearbetet tar ungefär från några månader upp till ett år.
Sista fasen är nyorientering då vi börjar blicka framåt igen. Vi kan gå vidare och vi tänker mer sällan på vår förlust. Man börjar överlag se en ljusare framtid och sig själv i den framtiden.

Här kan du läsa mer på Psykologiguiden om sorgens faser och sorgbearbetning.

På VIMIL:s hemsida kan du också läsa om de fyra faserna.